En kyrklig begravning – ett stilla avsked i Björneborg

Prästen Sven Jebsen står i gången i Björneborgs kyrka. Han ska strax hålla i en begravning men i hans anteckningsblock står denna gång inte så mycket. För det är allmänna arvsfonden som står på dödsboendet så Sven Jebsen vet nästan ingenting om mannen som gått bort, mannen som kallades för Jonas.

– Egentligen är det en begravning precis som vanligt. Men jag hade ingen att prata med så jag vet inte så mycket om Jonas. Jag känner att det är sorgligt när det blir så. Det kanske är det mest sorgliga som präst att begrava någon som är ensam. Många tror kanske att begravningar av barn är värst. Jag har bara haft två eller tre sådana begravningar och när ett barn dör är det en katastrof för familjen.

– Men ofta kommer det många deltagare till de begravningarna. Man känner deras omsorg och att det som hände upplevs som en förlust och en anledning till sorg. Det här är på något sätt svårare, för nu ska jag begrava någon som troligen också betytt mycket för andra människor men eftersom jag inte vet någonting om den personen är det svårare att se eller förmedla det, säger Sven Jebsen.

Timmen innan begravningen börjar hämtade begravningsentreprenören Patrik Igelström Jonas där han låg i sin kista i Ljusets kapell och körde honom till Björneborgs kyrka. Väl framme är det kyrkvaktmästarna som kör in kistan och ställer den framför altaret. Sen ställer Patrik Igelström i ordning kistan.

Han har med ett eget bårtäcke som är broderat med blommor. Tillsammans med Håkan Grahn, kyrkvaktmästare, låter de tyget lägga sig över kistan och Patrik Igelström viker det rätt mot golvet. Två blå sidenband läggs sedan över kistan som ett kors. Jonas var döpt och medlem i Svenska kyrkan så de utgår ifrån att han var kristen. Hade han inte varit det så hade Patrik bara lagt ett blått band över kistan.

Sen placerar han ut de buketter som skickats. Den största är beställd av Allmänna arvsfonden, några andra kommer från kusiner och någon bekant. Håkan Grahn tänder några tjocka stearinljus runt kistan, sen tar männen varsitt steg tillbaka och begrundar situationen. Ingen av dem vet om det kommer komma någon. Patrik Igelström har haft kontakt med en kusin som han hoppas dyker upp, men det finns inga garantier. Den lilla kyrkan skulle kännas väldigt stor om ingen kom.

Sven Jebsen kommer fram när kistan är i ordningsställd och Patrik Igelström har tagit bilder till ett eventuellt album. Han byter några ord med männen innan han går och tar på sig sitt vita röcklin. Med en mjuk, lite sorgsen blick ser han först på den tomma kyrksalen och sedan ner på kistan.

– Han har levt i 84 år, säger han.

Men så öppnas dörren och en man i mörka kläder kommer in från sidodörren. Det är kusinen, Tomas Jonasson. Sven Jebsen går emot honom och de utbyter lågmälda ord. Sen öppnas sidodörren igen och fem personer till stiger in, de flesta äldre, någon lite yngre. De är tysta och hälsar på prästen innan de sätter sig i bänkarna till vänster om gången. Håkan Grahn hänger upp vilka psalmer som ska sjungas, 249, Blott en dag och 297, Härlig är jorden och Patrik Igelström delar ut psalmböcker.

Klockan 14:00 ringer kyrkklockorna. Kantorn spelar Tröstevisan och tonerna lyfts av akustiken. Sven Jebsen tar sedan till orda. Han berättar att de idag, under denna gudstjänst ska stödja varandra i sång och musik. Sen sjungs Blott en dag. Både Patrik Igelström och Håkan Grahn sjunger, och trots att det bara är nio personer som sjunger så är det vackert. Orgelns bas vibrerar i kroppen. Under sången sitter alla ner, men när musiken tystnat reser sig prästen upp.

– Jag är mycket glad att ni kom hit idag, säger han och vänder sig mot de besökare som kommit för att ta farväl av Jonas.

– Jag vet inte mycket om Jonas så jag är glad att Tomas kunde berätta lite för mig innan gudstjänsten. Kan inte ni säga lite om honom också, visst brottades Jonas?

– Han var brottare och mycket omtyckt. Han tränade många, säger en äldre man.

– Han körde en gammal Folkvagnsbuss över hela Sverige, berättar en annan.

– Det var en väldigt bra kamrat, menar en man.

– Vill ni dela något till hans minne? undrar Sven Jebsen.

De skakar på huvudet. Så Sven Jebsen väljer att fortsätta berätta om scener han tror Jonas var med om.

– Jonas blev 84 år, jag har hört att han kände att han hade levt färdigt. Han döptes när han var ett litet barn. Kanske höll hans föräldrar upp honom och många människor hade kanske samlats den dagen för att säga ”Vi är så tacksamma och glada för att du finns”. Idag är det vi som samlas här runt honom som ska säga det:

– Jonas, vi är så tacksamma att du fanns. Du var och du är älskad. Vi lägger hans liv tillbaka i Guds händer. Det här är inte slutet för livet slutar inte i svaghet och sorg. Gud gör det till någonting vackert och nytt.

Sven Jebsen beskriver det poetiskt med hjälp av årstiderna.

– Efter vintern kommer en ny vår och nytt liv till sommaren. Gud skapar nya möjligheter och skapar nytt liv.

Ett ljus tänds för Jonas. Därefter reser sig församlingen upp för att be. Sven Jebsen överlämnar Jonas i Guds händer och lägger jord tre gånger på kistan. Därefter läser han några Bibelord och leder den lilla församlingen i bön.

Härlig är jorden sjungs innan det är dags för avsked runt kistan. Tomas Jonasson går först. Han ställer sig och ser ner på kistan och bugar lätt innan de övriga ger sina avsked. Under tiden står Patrik Igelström i mitten av gången, redo ifall någon skulle behöva honom.

Vid slutet av gudstjänsten läser Sven Jebsen välsignelsen. Orgeln börjar spela Värmlandsvisan innan kyrkklockorna ringer ut. Besökarna reser sig upp och går ut tillsammans genom sidodörren, trots att den stora dörren står öppen.

Håkan Grahn, Patrik Igelström och Sven Jebsen är eniga om att det blev en fin begravning, och en väldigt unik sådan, för normalt sett pratar inte prästen med besökarna under själva ceremonin.

– Det blev jättebra, säger Håkan Grahn.