Gangster-rappen visar på låga förväntningar

Ledare
PUBLICERAD:
Johnny Bode raderades från det offentliga medvetandet.
Foto: Wikimedia Commons
I Sverige döms musik efter skilda måttstockar. Det är tydligt i den debatt som blossat upp om musikstilen gangster-rap.

Hur skall samhället förhålla sig till en musikstil som förhärligar brott och där flera av de främsta utövarna själva är aktiva i kriminella gäng? Hittills har det officiella Sverige intagit en hyllande roll. En artist som är brottsmisstänkt, och officiellt knuten till ett kriminellt nätverk, är nominerad till pris hos Sveriges Radio P3. Flera kultursidor har ryckt ut till gangsterrappens försvar. Rapparna beskrivs som sanningsförmedlare och deras kritiker som moralister.

Traditionellt har svenska staten genom sina public servicebolag fört en strikt politik mot musik som väckt anstöt. Politiska eller andra texter som kunnat uppfattas som stötande har inte spelats eller uppmärksammats av radion.

Den som till exempel bara känner Björn Afzelius genom svensk radio tror sannolikt att Afzelius bara gjort tre låtar som alla handlar om kärlek. Det beror på att Afzelius mer politiska texter aldrig kom radiolyssnarna till del. Andra kända exempel är förstås Johnny Bode som raderades från det offentliga medvetandet samtidigt som hans musik sålde stort via postorder. Ett liknande öde drabbade Eddie Meduza.

En tydligare jämförelse med gangsterrappen skulle kunna vara den så kallade vikingarocken. I början av 1990-talet gav Bert Karlssons Marianne records ut skivor med Ultima Thule. Det blev en försäljningssuccé. Plötsligt gick svenska ungdomar runt och nynnade nationalsången eller Evert Taube, men i radio var gruppen bannlyst.

När det gällde Ultima Thule talades det aldrig om att skilja på verk och person. Låtarna var så brännmärkta att inte ens sammanhanget spelade roll. När Liza Marklund spelade en låt med Ultima Thule i sitt sommarprat 2015 var det i ett inlägg i debatten om invandring. Marklund menade att Sverige gott kunde rymma 180 miljoner människor och att folk borde få bo var de vill. Valet av låt var alltså tänkt att kritisera svensk nationalism. Trots det fick hon genast kritik för att spela ”nazistmusik”.

Tänk om samma måttstockar hade använts om gangsterrappens artister där några faktiskt kidnappar och mördar andra människor. Gangsterrappen glorifierar våld och kriminalitet samtidigt som dessa problem spirar. Sensmoralen i texterna går ofta stick i stäv med det arbete som görs av fritidsledare, poliser, kommunalpolitiker och skolan i utsatta områden.

Så varför väljer public service att sätta gangsterrappen på piedestal? Kulturskribenten Lars Anders Johansson menar i en artikel i tidskriften Opulens.se (7/1) att det handlar om de låga förväntningarnas rasism. Johansson slår nog huvudet på spiken. Svensk offentlighet hade inte applåderat om det var ungdomar med helsvensk bakgrund som sjöng om våld och primitiv sexism. Men när det framförs av ungdomar med invandrarbakgrund ses det som imponerande. Det är sådana låga förväntningar och dubbla måttstockar som är roten till mycket av den misslyckade integrationspolitiken i Sverige.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.