De dödas vilorum är ingen lekplats

Ledare
PUBLICERAD:
Inget för kyrkogården.
Foto: Anette Karlsen/Scanpix/TT
En av den gångna veckans snackisar var huruvida det är acceptabelt att åka pulka på kyrkogården. Att så många reagerade med ilska över barnfamiljer som invaderade Skogskyrkogården i Stockholm, är inte förvånande. Men företeelsen säger väldigt mycket om vår samtid.

Det var Sveriges television som rapporterade om att världsarvet Skogskyrkogården, med sina hundra tusen gravplatser, blivit en populär destination för barnfamiljer som vill åka pulka (16/1).

Kyrkogårdsförvaltningens chef Pär Westin konstaterade i reportaget att pulkaåkning på kyrkogården inte är olagligt, men högst olämpligt. Från Borås kom mothugg från kyrkogårdschefen Lars Öhrn som tyckte att det är synd att inte fler åker pulka på begravningsplatser. Argumentet var att ”kyrkogården är en plats för livet och inte döden” (Sveriges Radio 19/1).

Detta är en floskel som säger väldigt mycket om den moderna svenskens relation till döden. Det ofrånkomliga slutet tigs ihjäl, i ett desperat hopp om att vi på så sätt skall kunna förändra tingens ordning. Men livsglädjen blir inte större för att vi blundar för döden. Däremot ångesten. Att acceptera att vi kommer att dö, är en förutsättning för att kunna känna verklig tacksamhet över livets gåva.

Att sörja våra nära och kära som gått ur tiden är inte något som står i konflikt med livsglädje. Tvärtom är de två sidor av samma mynt. Vi gläds åt allt vi fick uppleva tillsammans, men sörjer att vi inte längre kan dela livet med dem.

När kyrkogården reduceras till en pulkabacke, eller sommartid till en plats för solbad och picknick, blir det en kränkning. Det devalverar det värde som den avlidna hade för oss, och som vi manifesterar genom att besöka graven eller minneslunden.

Det är ett agerande som går hand i hand med den moderna individualismen, med en atomistisk människosyn. När vi som lever här och nu inte ses som delar av en historisk kedja är de döda snart inte längre värda att hedra. Att ett barn får åka pulka trumfar då den sörjandes önskan om stillhet.

Plötsligt betraktas hela samhället som en ständigt pågående förhandling. Är barnfamiljerna som vill åka pulka i majoritet, ja då är det de som får sin vilja fram. I kontrast till detta står de dygder som har format hela vår civilisation. Strävan efter omedelbar tillfredsställelse ställs mot värden som handlar om alla människors okränkbara värdighet och som avspeglas i hur vi behandlar våra döda.

Frihet kräver ansvar. Frihet kräver också att goda värderingar förmedlas genom samhällets olika gemenskaper och institutioner. Det vore ett underbetyg om vi skulle bli tvungna att lagstifta om förbud mot pulkaåkning på kyrkogårdar. Det borde nämligen vara en självklarhet.

Att säga nej till pulkaåkning bland gravarna handlar inte om att stänga människor ute från begravningsplatserna. Tvärtom är det positivt att människor söker sig till våra griftegårdar. En promenad på en kyrkogård är en fantastisk möjlighet till kontemplation över livets skönhet och oundvikliga slut.

På samma sätt som en kyrka bör vara öppen för den som bara vill gå in och sitta en stund i stillhet bör begravningsplatser vara tillgängliga även för den som inte har en grav eller minneslund att gå till. Men besöket måste präglas av en respekt för de sörjande och för de döda – och därigenom en respekt för livet.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.