Var var Gud i Auschwitz?

Krönikor
PUBLICERAD:
1952 års litteraturpristagare Francois Mauriac.
Foto: TT
År 1952 fick den franske författaren Francois Mauriac Nobelpriset i litteratur. Strax därefter kommer en ung judisk journalist för att intervjua honom. Journalisten heter Elie Wiesel, och är en överlevare från förintelsen – något han inte gärna pratar om.

Men i intervjun svarar inte Mauriac på Elie Wiesels frågor, utan han brer istället ut sig om sin kristna tro och om Jesu lidanden. Till sin egen förvåning blir Elie Wiesel rejält förbannad, och avbryter Mauriacs utläggning:

– Jag känner tusentals barn som led långt värre än er Jesus led. Om det talar vi aldrig. Kan ni fatta det?

Wiesel rusar med tårar i ögonen ut ur lägenheten, men Mauriac släpar honom tillbaka. Wiesel har berättat att han skämdes, men att Mauriac övertalade honom att skriva om sina upplevelser från Monowitz, IG Farbens fabrik intill dödslägret Auschwitz.

1958 kom så boken ”Natten”, La Nuit, ut på franska. Med förord av just Francois Mauriac. Och ska man läsa en bok om Förintelsen, kan jag rekommendera den.

Hemska scener

Den mest kända scenen i boken handlar om en hängning av tre fångar, två män och en pojke. Männen dör strax, men pojken väger för lätt och sprattlar länge medan de andra fångarna tvingas se på. Medan pojken hänger där och sprattlar hör huvudpersonen i boken hur någon i ledet bakom tyst säger ”Var är Gud?” och huvudpersonen tänker för sig själv: ”Där. Det är han som hänger där i galgen”.

På Förintelsens minnesdag, som infaller nu på onsdag, minns vi Förintelsen för att hedra offren. Men vi minns även Förintelsen av det enkla skälet att vi är skyldiga att lära av historien, så den inte upprepar sig. Inte minst är detta viktigt i vår tid, som under de senaste åren blivit halvgalen på ett sätt som få kunnat förutse. Vi måste som medborgare och som ledare helt enkelt uppbåda en större moralisk resning än vad våra internationella ledare just nu förmår göra. För om det är något som studiet av Förintelsen lärt mig så är det att världen kände till intentionen redan på 1930-talet. Man ville bara inte ta in det. Man saknade helt enkelt den moraliska resning som vi måste uppbåda idag.

Vi behöver bönen

Några år innan sin död intervjuades Elie Wiesel av tidningen Haaretz kring sin tro. Hur var det, var Gud död? Var det Gud som hängde där i repet i arbetslägret? Elie Wiesel svarade:

– Jag tror på Gud, men jag gör uppror mot honom. Jag ber till Gud men jag vet att han inte behöver våra böner, det är vi som behöver dem. Jag ber för att min far bad, och min farfar. Fråga mig inte var Gud var i Auschwitz, jag har inget svar.

Inte heller jag har något svar.

Men i brist på svar så kan jag åtminstone minnas.

Tre andra bra böcker om Förintelsen:

Anne Franks dagbok, av Anne Frank

Maus, av Art Spiegelman

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, av Göran Rosenberg

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.