• idag
    24 feb
    • Vind
      6 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    25 feb
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    26 feb
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    27 feb
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    28 feb
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm

Katten och mördarklipparen – en sedelärande historia

Krönikor
PUBLICERAD:
Sara Hjalmarsdotter Gund
Foto: Helena Karlsson

Alla har vi säkert hamnat i situationer som lämnat ett så pass starkt avtryck i oss att vi, när vi tänker på dem, kan förnimma minnet med alla sinnen. Hur det luktade, hur ljuset föll, hur stämningen kändes och så vidare. Dessa minnen framkallar vi sällan aktivt, istället gillar huvudet att kasta in dem som en käftsmäll lite nu och då. Mitt i en annan tanke, som oönskade reklamavbrott i en laddad scen. I mitt bibliotek av sådana minnen från mer traumatiska händelser i mitt liv finns ett oväntat inslag. Min alldeles första bouppteckningsförrättning.

Jag hade tagit mig till en mycket liten begravningsbyrå på en mycket liten ort. Förberedelserna hade varit digra, jag visste precis vad jag skulle säga, hade ett manus. ”Välkomna hit, jag ber att få börja med att beklaga sorgen”. I mitt manus stod att denna öppningsreplik skulle följas av ett tack eller lite våta ögon och en nick eller ett ”ja, men det var ju ändå skönt för x att ha fått gå nu”.

Det som istället följde var en längre tystnad, en mycket tyst tystnad. Ingen rörde sig, det var som att de alla väntade på någonting. På vad? Plötsligt sköts stolen mitt emot min ut, föll till golvet med en smäll. ”Var är kattjäveln?! Jag vet att du vet!”.

Shit, det här stod inte i mitt manus. Vilken katt? Frågan visade sig turligt nog inte vara riktad till mig utan till en av dödsbodelägarna som sedan under större delen av förrättningen högljutt kom att anklagas för att ha kört över den avlidnes katt med en åkgräsklippare. Katten, samt med katten medföljande kapital, hade testamenterats till en av de närvarande. Nu var katten borta.

Det mest troliga, ansåg de övriga, var att katten mördats genom överkörning av åkgräsklippare. Jag lyckades inte lugna ner stämningen och ett antal dödsbodelägare stormade ut ur rummet under förrättningens gång. Det här visade sig bara vara början på en mycket lång och infekterad tvist vars grundorsak var att den avlidne på egen hand upprättat ett mycket innehållsrikt och mycket svårtolkat testamente. Den avlidne hade inte lämnat några som helst ledtrådar, testamentet var under hela hens liv okänt för alla i hens närhet.

Min första bouppteckningsförrättning visade sig tack och lov vara ganska extrem, men efter den har det följt ett pärlband av arvsrättsliga tvister sprungna ur testamenten som ingen egentligen förstår. Egenhändigt upprättade testamenten i vilka första meningen går tvärt emot andra meningen, tredje meningen håller med första meningen men bara lite halvt och fjärde meningen tycks ha skrivits under påverkan av någon typ av drog.

Så, även om man är helt nykter och på det klara med vad man vill uppnå skulle jag ändå starkt rekommendera att man tar hjälp med att upprätta sitt testamente. Mycket kan man göra själv men testamenten kan man liksom inte rätta till i efterhand, deadlinen är mycket definitiv. De cirka 3 000 kronor det kostar att upprätta ett testamente med hjälp av jurist är ingenting mot den enorma kostnad som kan uppkomma när ett antal personer ska tvista om vad den avlidne egentligen menade.

En annan vanlig orsak till arvstvister är att de närstående arvsberättigade inte förstår varför den avlidne har skrivit som hen har skrivit. Detta framför allt när barn förfördelas genom att en ny make, maka eller sambo ärver en del av tillgångarna eller att ett syskon får mer än övriga. I de flesta av dessa fall tror jag att tvist hade kunnat undvikas om den avlidne hade haft ork och mod att förklara hur hen tänkte och varför. Den typen av samtal kan absolut innebära att människor man tycker om blir besvikna och arga men då finns åtminstone rätt person kvar att vara just besviken och arg på.

Så, för att sammanfatta. Jag rekommenderar å det starkaste att försöka låta bli att köra över katter, ta hjälp med att upprätta testamente och prata gärna med dem som kommer att beröras om hur du har resonerat och varför. Rimligtvis borde en massiv konflikt mellan dem vi bryr oss om vara det sista vi vill lämna efter oss när vi dör. Det är lite som att bjuda hem sina vänner på middag, lägga en smygare och sedan gå ut och stänga dörren. Man gör inte så. I alla fall inte med flit.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.