Det kan bli regeringsskifte

Ledare | Coronaviruset
PUBLICERAD:
Ebba Busch (KD) och Ulf Kristersson (M) kan fortfarande bli regeringsbildare.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Sett till de senaste opinionsmätningarna – utom en – är ett regeringsskifte alltjämt avlägset. Samtidigt är osäkerhetsfaktorerna stora och många partier brottas med interna problem och konflikter. Men det borde oroa oppositionen.

För en partist är det bekvämt att välja de mätningar som är gynnsamma för en själv, men risken är förstås då överhängande att man ägnar sig åt självbedrägeri och inte sätter in de åtgärder som behövs för att säkra stödet.

Det är förstås begripligt att Moderaterna gärna tar fasta på den mätning som Demoskop gjorde och som till och med korade dem till största parti (23,2 procent jämfört med 23 procent för Socialdemokraterna). I Demoskop fick de också, tillsammans med Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, 48,6 procent jämfört med det rödgröna blockets 47,1 procent (och där är inte Liberalerna medräknade, då de i alla mätningar faller långt under fyraprocentsspärren).

Även KD lyfter gärna fram Demoskop, där de fick 5,9 procent, istället för de mer mediokra 4,6 procenten i Ipsos och de 5 procenten i Novus. Ändå måste man nog konstatera att KD har problem och det vore dumt av dem att ignorera detta.

Omvänt för regeringssidan så kan de heller inte slå sig för bröstet. Liberalerna ligger som sagt risigt till, och även om de enligt mätningarna skulle kunna klara sig utan dem så kan de inte räkna med det. De kanske heller inte kan räkna med dem om L trots allt skulle ta sig över spärren, givet hur kluvet det partiet är. Miljöpartiet framtid är heller inte given. Och om Demoskop skulle ligga närmast sanningen så kan det också bli maktskifte.

Det är dock oppositionen som har störst anledning till bekymmer. Så här mer än halvvägs inne i mandatperioden så borde de ligga högre, särskilt som regeringspartier i allmänhet och Socialdemokraterna i synnerhet brukar göra bättre ifrån sig i val än mellan valen. Delvis beror detta på pandemin, eftersom folk tenderar att sluta upp kring de som sitter vid makten i kristider. Men detta var mer uttalat i våras än nu, och ändå lyfter oppositionen inte mer.

M och KD har så senare tid riktat in sig en del på kritik mot hur pandemin skötts, även om det inte varit helt klart vad de ville göra annorlunda. Det är emellertid lätt att vara efterklok (och eftersom pandemin är långt ifrån över så får nog även efterklokheten vänta). Ville man ha, och vill man ha, hårdare nedstängningar och inskränkningar? För när det väl begav sig så ställde man ju upp på den svenska linjen.

Så det är verkligen inte säkert att pandemikritik är det som kan lyfta dem. Det kan lika gärna vara tvärtom och uppfattas som både gnälligt och hycklande. KD-ledaren Ebba Busch upprepar nu det tidigare så hårt kritiserade uttalandet om att regeringen "med berått mod" tillät stor smittspridning, men som hon fick tona ned efter att ha påkommits med att festa.

Pandemin kan fortfarande komma att spela en roll, men dess oförutsägbara utveckling gör att analyser och slutsatser – politiska som andra – får anstå tills vidare. Det är ingenting som oppositionen bör hänga upp sig kring för att nå framgångar i opinionen. Då är det mer traditionellt politiskt arbete som gäller.

Om Ulf Kristersson (M) skall kunna bli statsminister efter valet 2022 så måste man göra det politiska fotarbetet och presentera trovärdiga och nödvändiga politiska förslag som gör Sverige bättre. Det finns inga genvägar till maktskifte för borgerligheten.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.