Begravningsentreprenören Patrik Igelström och hans son Oskar Igelström är tysta och samlade inför vad de ska göra den närmsta timmen. Trots att de gjort det fler gånger än de kan räkna har de samma känsla varje gång. Det ska göras med värdighet när en avliden människa sveps och läggs ner i kistan.
Svepning innebär att lägga den sista handen på en avliden människa och att lägga ner kroppen i en kista som försluts med skruvar.
Oskar Igelström är 21 år men har hjälpt sin pappa under svepningar och transporter sedan han var 18 år. Han jobbar heltid som mekaniker, så han behöver inte hjälpa till egentligen, men eftersom hans pappa driver ett familjeföretag är det naturligt att göra det när det behövs.
– Jag hjälper till någon gång i veckan, men det är olika. Det var inte otäckt i början, men ovant. Men man blir van, säger han.
Förändrat utseende
Det har hänt flera gånger att Patrik Igelström svept personer som han känt medan de levde.
– Det är speciellt när man känner personen. Men många är sjuka på slutet och då förändras man mycket till utseendet så jag kanske inte känner igen personen men jag vet vem det var.
Om det är ett tragiskt bortfall som när ett barn gått bort, då känns det extra jobbigt, eller personen som sveps är ensam, utan nära anhöriga. Alla personer får samma omhändertagande inför den sista vilan, menar han, men de ensamma människorna känner han mycket inför.
– Med ensamma människor känns det ledsamt, säger han.
Han sveper bara de personer vars begravningar han fått som uppdrag. Ingen svepning kan heller göras om det inte är registrerat på Skatteverket att personen är avliden.
– Är det inte registrerat så gör jag ingenting, då får personen ligga här tills det slagit igenom, säger Patrik Igelström.
Vit kudde
Ingången till svepningsrummet är via den gamla akutmottagningen på baksidan av gamla sjukhuset i Kristinehamn. Först går vi igenom ett svagt upplyst rum, visningsrummet, in i ett intill liggande rum med ljus, beige färg på väggarna. En lång diskbänk går utmed den högra väggen där det ligger vita tygstycken inslagna i plast och en registreringsbok. Patrik Igelström öppnar en dörr till vänster och hämtar en kistvagn. Sedan går de ut och hämtar den första kistan ifrån bilen. Idag ska de svepa två personer.
Försiktigt för de ut kistan på vagnen från begravningsbilen. Den får inte tappas. Det har heller aldrig hänt under Patrik Igelströms långa yrkesliv i begravningsbranschen. Tillsammans drar de kistan in i rummet och ställer den utmed en vägg. I kistan lägger de en vit kudde. Den avlidne ska ligga bekvämt i sin sista vila. De tar på sig varsitt par blåa plasthandskar. Sedan hämtar de bårvagnen och öppnar en annan dörr som är metallfärgad. Innanför den ligger det kylrum dit alla avlidna kristinehamnare kommer innan de sveps och läggs i en kista. Det finns undantag till den rutinen, men det är främst om anhöriga har andra önskemål.
Sval källare
Rakt fram står det bårställningar i metall. På dem ligger kroppar insvepta i vita tyger. De flesta är smala, diskreta på något sätt. Den dova belysningen gör att konturerna blir lite otydliga. De kollar var den första personen ligger genom att jämföra personnummer. Snart hittar de rätt och sänker bårvagnen för att ta en kropp som ligger på en nedre slaf.
Lukten påminner om den som kan finnas i en sval källare, lite kyligt, något unket.
– Förra veckan luktade det mer. Det beror på hur länge personen har legat innan den kommer hit. I kylen är det fem till sex plusgrader, det fördröjer men avstannar inte förruttnelseprocessen som börjar direkt när personen tagit sitt sista andetag, säger Patrik Igelström.
De ställer bårvagnen jämte kistan och börjar ta bort det vita lakanet. Personen som somnat in är helt klädd.
– De klädde personen på boendet och anhöriga har redan tagit avsked. Så det är ingen mer som ska se hen, säger han.
Oskar står vid fötterna, hans ansikte är lugnt med ett vänligt leende. Normalt pratar de inte när de gör i ordning en person.
– Det ska vara värdigt, då passar det inte att vi står och pratar om jakten till helgen, säger Patrik Igelström.
De ser till så att personen ser presentabel ut, så att ansiktet ser okej ut. Men de exponerar aldrig personens anlete i onödan, utan när Patrik sett så att hen ser fin ut lägger han försiktigt över tyget för ansiktet. Sen tar Patrik tag i personens armar och Oskar i fötterna och lyfter över hen till kistan. Det dunkar till när den stela kroppen möter träet.
– Det här är det enda momentet där vi egentligen behöver vara två. Jag kan inte göra det själv för att det måste gå värdigt till. Kroppen ska inte hanteras onödigt mycket, säger Patrik Igelström.
Nu görs den sista putsningen. Håret kammas och fötterna läggs i kors, liksom händerna, som håller en ros i plast. En vit duk läggs över personens ansikte och en tjock filt som valts ut av anhöriga läggs som ett täcke från fötterna till bröstkorgen. Gemensamt lägger de sen på kistlocket och skruvar in tre skruvar på varje sida, för hand.
– Man känner inte med en skruvdragare var träet går. Det får inte gå igenom, säger Patrik Igelström.
Sen är det färdigt. Patrik och Oskar Igelström var de sista att se personen innan hen körs till krematoriet i Karlskoga. Det är i stort sett samma procedur vid varje svepning, med vissa undantag. Det är sällan som han sminkar personen, men det händer att läppstift appliceras om anhöriga önskat det.
Kardborreband
Den andra personen är en man som också dog på ett äldreboende. Han har en svart t-shirt och underkläder på sig och det finns inga önskemål om hur han ska se ut under sin sista vila. Patrik Igelström väljer därför att ta på honom en svepskjorta, som han plockar fram från den inslagna plasten. Sen tar han fram en sax och klipper upp mannens kläder, över midjan, bröstkorgen och vid armarna.
Gemensamt flyttar han och Oskar Igelström sedan kroppen till kistan och t-shirten blir kvar på bårvagnen. Patrik Igelström är effektiv när han rör sig mellan momenten. Svepskjortan är uppdelad i fyra delar, den största delen täcker benen upp till höften ungefär. Den andra delen täcker bröstkorgen och de andra två delarna är ärmarna som fästs med kardborreband.
– Svepskjortorna är öppna i ryggen, säger han.
Det är samma etiska princip där, man ska inte hantera kroppen för mycket. När Patrik klätt honom färdigt lägger han slutligen händerna i kors över bröstkorgen.
– Jag lägger alltid händerna i kors för att det ska se fridfullt ut.
Sen lägger de över kistlocket och skruvar fast det, likt tidigare.
– Vi var de sista som såg honom, eftersom han inte hade några anhöriga, säger han.
Sen rullar de ut kistan till begravningsbilen och kör in den jämte den andra. Far och son säger hejdå till varandra och Patrik Igelström sätter sig i bilen och kör till Ljusets kapell. I kapellets källare finns ett antal kylrum där kistorna får stå innan de körs till krematoriet i Karlskoga.
Varligt kör han in kistorna i varsitt kylrum och registrerar dem sedan i ett block. Nu är det kyrkogårdsförvaltningen som ansvarar för dem, tills det är dags att han transporterar dem vidare.