Det var inte en dag för tidigt när beskedet att Dan Eliasson avgår som generaldirektör för MSB kom i förra veckan. Efter sina resor till Kanarieöarna under pågående pandemi hade han gjort sig omöjlig på sin post.
Egentligen hade han gjort sig omöjlig som generaldirektör långt innan han kom till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Listan på andra verk och myndigheter han förött under sitt fögderi är diger – Migrationsverket, Försäkringskassan och Polisen. Och då sågs ändå MSB som något av en reträttpost efter all tidigare kritik han fått. MSB verkar dock ha fungerat tämligen väl, men det har nog mest berott på att Eliasson suttit i Stockholm medan en stor del av den faktiska verksamheten skötts här i Karlstad, med visst avstånd till högsta chefen.
Att åka till Kanarieöarna inte bara under jul- och nyårshelgerna utan också, som det skulle visa sig senare, även tidigare under hösten, bröt måhända inte mot några lagar, men väl mot de statliga rekommendationer som finns mot icke nödvändiga resor under pandemin. Att chefen för landets krisberedskapsmyndighet ändå far iväg på det kan kallar en "nödvändig" resa, och det utan att meddela varken regeringen eller regeringens krissamordnare, är ett tecken på monumental omdömeslöshet och inkompetens.
Men att ge honom sparken sitter långt inne. För det första är han en lojal S-märkt tjänsteman och sådana håller Socialdemokraterna alltid under armarna, oavsett bevisad oduglighet. För det andra så kan man inte avskeda en generaldirektör utan oerhört starka skäl. Det visade sig när regeringen fick bakläxa efter att gett Maria Ågren sparken som generaldirektör efter Transportstyrelseskandalen.
Tanken är att svenska myndigheter är självständiga och därmed också deras chefer. Självständigheten skall göra dem mer immuna mot politiska påtryckningar, åtminstone i teorin. I praktiken har det inte alltid fungerat så, vilket Eliasson är ett bevis så gott som något på. Nu lämnar han självmant, som det heter, sitt uppdrag som myndighetschef. Men märk väl att han behåller lön och titel som generaldirektör fram tills förordnandet går ut. Om inte regeringen gör honom till ambassadör i Bangkok eller något sådant så hamnar han på den beryktade elefantkyrkogården bland andra avpolletterade generaldirektörer.
Huruvida den svenska myndighetsstrukturen fungerar eller inte är en inte okomplicerad fråga. I Sverige har vi inte ministerstyre som många andra länder har, och att gå över till det skulle inte låta sig göras utan vidare. Å andra sidan så är myndigheters (och för all del kommuners och regioners) självständighet ofta något av en chimär. Inte bara formella regleringsbrev utan även informella kontakter med departementen gör att myndigheterna vet vad som förväntas av dem. Lägg därtill en kader av mer eller mindre politiskt utnämnda ledande tjänstemän, som Eliasson, och den politiska styrningen blir än mer tydlig.
Men sedan finns det dock välbehövliga undantag, där kunskap och förankring inom den egna verksamheten är avgörande. Dagens överbefälhavare och rikspolischef är exempel på det, men så har inte alltid varit ens på de posterna. Skall vi behålla det nuvarande systemet så måste kompetens sättas främst, och inte lojalitet och partibok.