Replik: LRF fördjupar sin trumpism

Debatt
PUBLICERAD:
Själv kan jag bara konstatera att 80 procent av den råvara som lämnar ett svenskt hygge kommer att ha brutits ned och nått atmosfären i form av koldioxid inom tio år, skriver Johannes Söderqvist.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Om vi skövlar mer natur så kommer det att vara bra både för våra plånböcker och (på något märkligt sätt) naturen, skriver Johannes Söderqvist.

Svar till Kajsa Lander och Cecilia Avelyne (NWT 22/12 2020).

I min förra artikel tog jag upp det faktum att LRF:s retorik kring klimatet och den biologiska mångfalden bar på likheter med trumpismen, i det att de företräder en sorts verklighetsfrånvänd optimism. Om vi skövlar mer natur så kommer det att vara bra både för våra plånböcker och (på något märkligt sätt) naturen. Att de skulle svara på min arga text hade jag räknat med, men att de skulle välja att blåsa ännu hårdare i den trumpska trumpeten förvånade mig faktiskt.

Vad gör då Trump när han ställs inför fakta eller kluriga frågor? Jo, han byter ämne och/eller går till angrepp på frågeställaren.

I mitt inlägg bad jag er, LRF:s hållbarhetsambasssadörer Lander och Avelyne, att precisera vad ni menar när ni säger att ni tror ”stenhårt [på] att allt vi behöver i framtiden går att ta fram i samklang med naturen”. Alla med kunskaper i ekologi förstår att detta inte är fullt lika enkelt som ni hävdar. Vad vi människor gör har alltid haft en påverkan på den miljö som omger oss, och i stort sett vartenda miljöproblem vi står inför i dag har avsändarna industrialism, jord- och skogsbruk. Det är de som orsakat problemen i första rummet.

Att jag lyfter detta faktum betyder inte att jag är motståndare till bönder eller tycker att vi människor i framtiden ska klara oss utan mat och värme. Det betyder enbart att jag vill ha en saklig och resonerande debatt om detta vår arts största och mest komplexa klammeri. Allt detta avfärdade ni genom att påstå att jag förespråkar en tillbakagång till jägar-samlarstadiet.

Nåväl, jag gav mig in i leken och får leken tåla. Vad jag däremot inte hade förväntat mig var att ni skulle dra in min fru i det hela. Det är mig ni debatterar med, inte henne. Jag har aldrig påstått att lösningen skulle vara att vi alla blev träkonstnärer som hon, det vet både ni och jag. Jag betackar mig för den sortens påhopp som tränger hela vägen in i det privata livets sfär. Vad skulle ni tycka om jag skrev om era partners eller barn i mina svar till er?

Vidare skriver ni att ”Svenskt skogsbruk är lite som att äta kakan och ha den kvar”. Läsaren får själv avgöra om det är vetenskapliga eller ekonomiska intressen som ligger bakom ett sådant påstående. Själv kan jag bara konstatera att 80 procent av den råvara som lämnar ett svenskt hygge kommer att ha brutits ned och nått atmosfären i form av koldioxid inom tio år, att kalhyggen läcker enorma mängder koldioxid (samt metan och lustgas), och att runt 2000 skogslevande arter är hotade i Sverige.

På frågan om den biologiska mångfalden svarar ni att eftersom somliga ängar och betesmarker har en större mångfald än skogliga ekosystem så behövs inte de sistnämnda. Ni ställer två olika ekosystem mot varandra. Som om det ena kunde utesluta det andra. Skulle ni också påstå att man kan jämställa regnskogarnas, Östersjöns eller savannens ekosystem med en svensk äng? Om ängen visade sig ha färre arter än t ex regnskogen kunde man då helt enkelt strunta i denna och plantera igen den med gran?

Det är skillnad på att få rätt och att ha rätt – även om man förvisso kan vara en skicklig debattör på båda sätten. Som företrädare för miljön måste man bli bra på att ha rätt, det finns inga pengar i att vara aktivist och då är fakta det enda medel som står till buds. LRF (som omsatte över en miljard 2018) och deras hållbarhetsambasssadörer går däremot in för att få rätt, för att förklena motståndaren, för att vinna.

Med hopp om en sakligare debatt

Johannes Söderqvist

Brunskog

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.