Mitt hjärta har rullat ihop sig som en igelkott inför vintern. Det har sänkt sin aktivitet till ett minimum och ligger där som en brun makaron med taggarna utåt. Det är inte sårat eller förtvivlat. Inte heller uppskrämt eller ilsket. Det har bara svarat som varje normal taggig hälgångare gör när omgivningen blir för bister. Det har dvalat ned sig i väntan på bättre tider. Igelkottsvänliga tider.
Jag försöker intala mig att detta inte på något sätt är ett ansvarslöst beteende utan helt naturligt.
För hundra år sedan trängdes jag omkring på julmarknader, kramades åt höger och vänster och satt i direktsändning med både feber och hosta. Jag koketterade med hur mycket folk som alltid ville komma hit och skulle jag någonsin få vara ifred, kanske? Kommer ni ihåg tiden när man bara kunde gå på konserter, vernissager eller krogar hur som helst eller göra en spontanvisit hos en bekant?
Det som en gång höll mig lyckligt bunden har släppt från sina fästen. Jag glider allt längre bort från allt som varit fast och tryggt. Är gränslöst fjärran från allt som faller sönder omkring. Den demokratiska världen med sina frihetsvärden knakar i fogarna medan jag slumrar på. Pandemin har lamslagit vår normalitet och fortsätter att skörda sina offer, men jag kan inte nås i min slummer med vare sig ont eller gott. Klimatförändringarna verkar fullfölja sina skoningslösa uppdrag medan jag vänder mig på andra sidan och snusar vidare. Glömsk och drömsk inför utanföret.
Det går inte att undgå en värld som förändras. Ändå gör många som jag. Flyr det relevanta genom att kura ihop sig i passivitet eller börjar famla efter hoppet. Hoppet är inte bra. Hopp är ett stillastående. Hopp är det som återstår när ingen räddning finns och ingen strategi längre finns att pröva. Det går inte att leva på hoppet. Då svälter man ihjäl.
”Jag vill inte att ni ska vara hoppfulla, sade Greta Thunberg. Jag vill att ni ska få panik. Jag vill att ni ska handla som om hela huset står i lågor. För det gör det.”
Det bådar inte gott nytt år. Ändå önskar jag mig just det. Framtiden är öde med förslag på det underbara. Fullkomligheten är, som det mesta nu för tiden, uppskjuten tills vidare. Optimismen har ställts in. Var är drömmarna? Bärarna av drömmar? Var är motsatserna till varningarna? Var finns lösningarna, inte ytterligare en förklaring till alla problem?
Detta nya år är en perfekt arena för visionärer. Vaccinet mot skräckflunsan är på intåg. Nu får någon framställa ett vaccin mot visionslösheten. Om vi biter ihop och mobiliserar tanken med handen till att göra det som krävs för att finna utvägarna och minimera skadorna så kan vi kanske uppnå positiva resultat. Och då kan vi faktiskt börja hoppas, gott folk. Men först då. Vi når kanske inte fram till det underbara riktigt ännu. Men nog skulle vi ändå kunna spänna bågen mot just den horisonten? Nutidens kriser behöver lösningar från oss alla, inte en enda flyktväg in i hoppet eller vinterdvalan igen. Jag borstar gruset ur mina igelkottsögon, rätar ut taggarna och skakar passiviteten ur pälsen. Någon måste göra något. Våga det förbehållslöst vackra. I vaket tillstånd. Och någon... ja, det är ju jag.