Svårt för äldre på boenden under pandemin

Debatt | Coronaviruset
PUBLICERAD:
Personer på särskilda boenden har rätt till ett bra liv och en god omvårdnad. Individuella bedömningar måste självfallet göras, skriver Birgitta Lindqvist.
Foto: Janerik Henriksson/TT
En medicinsk bedömning av om patienten kan klara en tuff behandling måste göras genom en individuell undersökning, inte baserat på ett telefonsamtal eller personnummer, skriver Birgitta Lindqvist.

Jag har med fasa följt rapporteringen om hur våra äldre behandlats under pandemin. Tre anhöriga, två med demens, har de senaste 25 åren bott på särskilda boenden i kommunal regi i tre kommuner och två regioner. Bristen på fysiska läkarbesök och svårighet att få hjälp av kommunens sjuksköterskor, delvis bristande kompetens och otillräcklig adekvat utrustning är ingen överraskning. Pandemin har satt ljuset på de missförhållanden, som länge rått. Det har verkligen inte blivit bättre de senaste 25 åren!

Enligt ädelreformen får en kommun inte ha en läkare anställd. Denna brist på vård har tydliggjorts på de boenden jag sett. Rond sker oftast inte hos de äldre. Jag gissar att det är en kostnadsfråga, då läkarna kommer från regionen. Som läget ser ut ute i landet är det ofta olika stafettläkare varje gång. Under några få år hade antalet läkare varit 36 hos en person med demensdiagnos.

Jag har vid mer än ett tillfälle upplevt, att läkare, utan att kontrollera journalen, ordinerat preparat, som personen inte tålde, eller skrivit ut systerpreparat till redan ordinerade, vilket medfört dubbel dos och allvarliga risker. Ofta ordineras preparat som Socialstyrelsen och Läkemedelsverket klassar som olämpliga för äldre och dementa. Den strida strömmen av läkare gör att ingen tar ansvaret för felaktigheter i journalen, ordination av läkemedel eller bristande vård.

Under pandemin har det framkommit att det råder en tystnadskultur runt avvikelserapporter. Ingen notering får göras. Detta kan förklara det som hände när min anhörige, som inte ens kunde vända sig i sängen, hamnade hos ortopeden med krossad höftkula. Ortopedens diagnos löd: fall eller slag. Eftersom ingen avvikelserapport fanns hade ingenting hänt.

Vårdpersonal har nu också vittnat om svårigheterna att få kontakt med kommunens sjuksköterskor. Även detta är vardag för oss anhöriga. En patient kan få vänta länge, även vid svår andnöd eller andra allvarliga tillstånd. Att äldre inte ska få vård på sjukhus, känns också igen. Man kan fråga sig om det bara är boendet som inte skickar in äldre, kanske vill sjukhusen inte heller ta emot dem?

En medicinsk bedömning av om patienten kan klara en tuff behandling måste göras genom en individuell undersökning, inte baserat på ett telefonsamtal eller personnummer. Hälso- och sjukvårdslagen betonar alla människors rätt till lika vård. Att starta palliativ vård med morfin utan att ens ha undersökt personen är snudd på dödshjälp, som Yngve Gustavsson uttryckt det. En effekt av morfin är sänkt andningsfrekvens.

Bristande utrustning på särskilda boenden har framkommit. Den mest basala utrustningen måste finnas, där äldre eller personer med funktionsnedsättningar bor. Vi talar inte om respiratorer utan om möjlighet att ta urinprov, mäta syresättning, ge syrgas och att tillhandahålla ett fungerande larm vid behov.

De allvarliga brister som kommit i ljuset behöver skyndsamt åtgärdas. Personer på särskilda boenden har rätt till ett bra liv och en god omvårdnad. Individuella bedömningar måste självfallet göras. Som anhörig är jag tacksam över alla som vågat berätta hur det ser ut på en mängd boenden i landet. IVO:s vilja att utreda talar sitt tydliga språk och deras rapport är stundtals skrämmande läsning.

Birgitta Lindqvist

Ludvika

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.