Jag köpte en resa till Medelhavet i går.
Bara för att det gick igen.
Jag har ingen aning om ifall jag får resa ut ur Sverige eller om Medelhavet tar emot mig.
Jag har ingen aning om ifall flygbolaget finns kvar i april. Norwegian är väl ungefär lika stabilt som Petter Northugs körkort.
Jag har väl egentligen ingen aning om ifall jag finns kvar i april.
Men jag bokade. För att det gick. Det var oerhört upphetsande. Jag var fullständigt övertänd av lycka hela dagen. Adrenalin. Energi. Jag vet ju sen rätt många år att det är roligare att boka resor än att göra dem. Men det här tog rekordet.
***
Vi ställde in nyårsfirandet. Vi skulle bli åtta personer.
Alldeles för många, tyckte barnen och sa vuxet att det kommer fler nyårsaftnar.
– Skärp dej, farsan.
Jag höll med. Vännerna höll med, i alla fall några.
Jag satt med min fru på den inglasade, men dragiga balkongen, och bullade upp med 27 element och eldade på så mycket att propparna gick på löpande band och jag fick rusa ner till Konsum och köpa nya lika ofta som omsorgsbilarna körde in i området till sina brukare.
Till slut fick jag rådet att trycka in en skruvmejsel i propphålet. Det gjorde jag inte.
Vi satt istället med plädar och filtar på balkongen och tittade på barnfamiljer och fyrverkerier nere på gräsmattan i bostadsområdet. De tände upp hela nejden medan ambulanser och andra vackra blåljus körde över broarna in mot staden och sjukhuset.
Det var som de flesta kvällar det här nådens år.
Nådens pissår 2020, som poeterna säger.
***
Men 2020. Vad hände egentligen?
Jag skulle nog vilja nämna att min stora stund kom när en 70+-man dönade in på samma inglasade balkong som jag firade nyårsaftonen på. Det var en månad tidigare och inspelning av ett inslag till en stödgala för Arvikas näringsliv – den tredje galan i ordningen. Jag hade varit med på den första och skrivit några rader här i NWT om att jag skulle vara med tillsammans med Janne Schaffer och äntligen få s j u n g a med honom. Vi skulle framträda från varsin studio, coronasäkrat à la Rolling Stones och den stora amerikanska musikgalan i somras.
Men. Det fick jag inte.
Tekniken eller möjligen sånggudinnorna satte stopp för det.
Men nu var det dags.
Jag skulle äntligen få sjunga med gitarristernas gitarrist. Mannen som kompat allt från Ted Gärdestad till ABBA. Allt från Bob Marley till Helen Sjöholm. Från Cornelis till Gunnar Wiklund.
Janne dönade in i min lägenhet och vi hade förberett både tonart och låtval. Jag skulle sjunga Björn Afzelius ”Sång till friheten” och Streaplers ”Vad har du under blusen Rut”. Det ena var mitt förslag. Det andra Schaffers.
Vilken tonart ska vi ta Under blusen Rut i, sa jag?
– Äsch, vi bara skojade lite med dej, den låten skiter vi i, sa herrarna Christopher Edgar och Henrik Strandberg som skötte tekniken och musiken och är de två giganterna som arrangerar de här galorna som haft allt från Dotter till Niklas Strömstedt med i laguppställningarna och spelat in hundratusentals kronor till de hårt drabbade centrumföretagarna i Arvika.
Jag slapp den gräsliga Streaplers-dängan.
Tack gode Gud för det.
Jag sjöng Afzelius och Schaffer och grabbarna hade försiktigt förvarnat om att vi skulle spela in minst två versioner – kanske för att kunna slipa bort de värsta skavankerna.
Efter första inspelningen log de och såg närmast rörda ut över att jag klarat av att sjunga åtminstone några strofer i rätt tonart.
Jag var också rörd.
Schaffers gitarrspel var som en hägring. Vackert, följsamt. Bluesigt. Mäktigt.
Jag och Agneta Fältskog. Jag och Ted. Jag och Björn J:son Lindh.
Schaffer berättade små historier ur sitt liv. Hans tunga var i toppform. Fascinerad såg jag att han vispade med den även när han satt och mediterade. Inte bara när han spelade. Schaffers tunga styr inte bara hans musik utan hela hans universum. Den här eftermiddagen styrde den även mitt. Jag älskade det.
Efteråt talade herrarna om att inspelningen ska få extra komp pålagt i studio och släppas på Youtube och Spotify nu i januari.
Yes. Äntligen. Allt stod stilla 2020 – detta onådens år – utom min musikkarriär. Det såg man inte komma.
Allt tack var Arvika.
Så klart.