Katastrofen närmar sig i Gillbergadalen

Översvämningsrisken längs Hökeströmmen och Byälven är hög och i Gillberga är oron mycket stor bland de lantbrukare som har invallningar kring vattenleden. Vallarna hotar att rämna vilken timme som helst.

– Det här kan bli en ny katastrof för oss, säger lantbrukaren Arne Rosander.

Det är en smått hisnande känsla att gå uppe på den tre kilometer långa och upp till fyra meter höga invallningen hos lantbrukaren Arne Rosander i Gillberga.

Några nyckelpunkter passeras, exempelvis där man kanske måste göra ett nödinsläpp av vatten för att skapa ett mottryck mot den hotade vallen. Plötsligt står man vid den punkt där vallen sprängdes vid den stora översvämningen år 2000. Då fylldes hela åker- och betesarealen för Arne och ett flera hundra meter långt lerdike skapades. Sedan dess har det hela tiden gjorts förstärkningsarbeten men nu vågar man inte göra något.

– Nej, maskiners vibrationer skulle kunna påverka vallarna och ge ännu mera sprickbildning, säger Arne. Det syns hur sprickorna i leran går på längden och ökar centimeter för centimeter.

Två pumpar jobbar dygnet runt med att försöka spruta ut cirka 7 kubikmeter vatten per minut men det är bara från det regnvatten som samlats på ena sidan vallen.

Ola Axelsson från LRF är med och han skakar på huvudet när han återigen ser hur Byälven forsar med enorm kraft förbi ned mot "flaskhalsen" i Säffle.

– Det verkar som de ansvariga är helt handlingsförlamade och vi stöter på den ena besvikelsen efter den andra, säger han.

– Det är ju extremt konstigt att inte företrädare för de lantbrukare som nu drabbas inbjöds till den samrådskonferens som hölls nyligen, tycker Ola.

– Den 19 oktober hade vi en digital konferens där kommunalrådet Dag Rogne och kommundirektören Ingemar Rosén deltog men det hände inget efter det, säger Ola.

För Arne, som var en av de som drabbades 2000, kan det bli en ny katastrof om invallningarna brister.

– Då översvämmas åker- och betesmark, gräset dör av svartröta och mina 200 dikor blir utan mat, konstaterar Arne.

En annan som är ytterst kritisk är Rolf Nilsson som är beredskapsplanerare för Region väst.

– Jag har 20 års erfarenhet av området och det har varit sex tillfällen med större eller mindre kriser, säger han. När fraktbåtarna slutade gå gick igenslamningen fort och det har bildats sandbankar på flera håll, bland annat ovanför Högsätersfärjan.

Han berättar att det idag är bottenkänning för segelbåtarna på en del ställen.

– Jag anser att slussarna skall öppnas i tid när SMHI förvarnar men det är Sjöfartsverket som hårdnackat håller emot, säger Rolf.

Han anser att det ökande strömningshastigheten ger farligt högt tryck på inte minst invallningar.

– 2008 och 2011 lyckades jag få slussen öppnad och det betydde både att färjan kunde gå och vallarna höll, minns Rolf.

Han är också starkt kritisk till att inga översiktliga och långsiktiga planer gjorts för att förebygga riskerna.

Arne Rosander är inte ensam om att med stark oro se tiden an. På hans sida finns stora jordbruk hos Håkan Lundqvist och Anders Nilsson och på andra sidan finns både Odenstads , Björnös och Granbäcks arealer.

– Jag hade ett samtal med kommunledningen för en dryg vecka sedan och de lugnade mig med att det skulle klara sig och att man beräknade 40 millimeter regn. Men det visade sig komma 80, säger Arne Rosander.

– Visst är det bra att EU förespråkar mera betesmarker och djurhållning, gröna näringar och att MSB vill ha högre självförsörjningsgrad och livsmedelsproduktion men hur klingar de "målen" hos oss i Gillbergadalen, funderar Ola Axelsson.

ST ringer upp Dag Rogne som meddelar att LRF nu inbjudits till en konferens med kommundirektörer och räddningstjänst.

– Sjöfartsverket och Räddningstjänsten har yttersta besluten och deras bedömning verkar vara att nederbörden nu kommer att minska, säger han.

– Tyvärr är slussen i mycket dåligt skick och det finns även stora risker med att öppna den och släppa på de stora mängder vatten som kommer, säger han.

Ett möte mellan LRF och kommundirektörerna kommer att ske på måndag.

Men bönderna i Gillbergadalen hinner inte vänta.

– Något måste ske, avslutar Arne och Ola.