Den åldrande Selma Lagerlöf ligger och funderar över sitt liv. Hon känner av sina krämpor och alla krav, hon vill skriva, men inspirationens fåglar vill inte komma. I nutid försöker den nästan jämnåriga författaren tänka sig in i allt detta. Den författaren är Enel Melberg.
– Jag försöker komma bakom bilden av ”damen i storhatten” och hitta människan Selma, säger hon om sin nya roman "Paradisfågelns flykt".
Enel Melberg debuterade 1977 med romanen ”Modershjärtat” och har sedan dess givit ut ett antal romaner (både i Sverige och Norge), några barnböcker och en rad översättningar (från främst estniska).
– Vi köpte hus i Gräsmark för 12 år sedan och blev fastboende två år senare. Selma har liksom hovrat över det hela ganska länge, men jag har inte vågat närma mig henne, mer än att jag läst in mig på hennes författarskap, säger hon.
Man kan säga att Enel gick en omväg via en annan värmländsk storhet. Hennes senaste roman ”Det borde varit stjärnor” (2014) handlar om fem kvinnor runt Gustaf Fröding.
– Då tänkte jag att nu kanske det börjar bli dags att skriva om Selma. Jag läste in mig på allt jag kom åt, men det tog ju tid så det hann komma två Selma-biografier emellan, säger Enel och syftar på "Sverige modernaste kvinna" av Anna Nordlund och "Jag vill sätta världen i rörelse" av Anna-Karin Palm.
Enel har gjort täta besök på Mårbacka för research, och haft stor glädje av Matts Nilssons bok "Alma på Mårbacka" med Marie Söhrmans bilder för en mängd detaljer.
– Och så har jag kunnat göra turer i grannskapet och följt Selma på bilturer till bland annat Östmark och Gräsmark, i hennes moderna automobil, berättar hon.
I Paradisfågelns flykt (Egen utgivning i samarbete med Mandatus tryckeri) möter vi en åldrande Selma.
– Det grepp jag kunde ta - som kanske inte är det vanligaste - är att jag, som själv närmar mig den ålder hon var i under sina sista år, ser på henne som gammal. Boken börjar 1932, åtta år före hennes död. Jag låter henne se tillbaka på sitt liv. Resor hon gjort och böcker hon har skrivit. Samtidigt är det 30-tal och åskmolnen hopar sig vid horisonten. Hon känner också av kraven från omgivningen. Folk vill ha hjälp och uppmärksamhet av henne, men själv vill hon helst av allt skriva. Även ålderskrämpor hindrar henne från att göra det hon tycker är viktigast i livet.
Och så tar Enel förstås upp kvinnorna i Selmas liv. Sophie Elkan, som hon reste mycket med och som Selma inspirerades av. Och den trogna Valborg Olander som var hennes allt-i-allo.
– Selma och Valborg bodde ju aldrig ihop, men särskilt i Falun bodde de nära varandra. Jag tar också upp det att hon bodde ömsom på Mårbacka, ömsom i Falun, hos syster Gerda, där det var varmare för henne på vintrarna. Barndomsminnena var ju också viktiga för Selma de sista åren. Bland de sista böcker hon skrev var "Ett barns memoarer" (1930) och "Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf" (1932). Och sedan ville hon skriva en biografi om Sophie Elkan och hon gjorde ett par avsnitt som jag tar upp i boken.
Även Ida Bäckmann figurerar i romanen.
– Hon var ju något av Selmas dåliga samvete och onda genius. Ida skrev en biografi om Fröding och ansåg sig vara förlovad med honom, bland annat. Selma uppmuntrade henne att skriva den där biografin, men trädde sedan inte fram till hennes försvar när boken sablades ned av kritikerna.
Det här gjorde att Ida, som gärna ville frottera sig med genier, hade en slags hållhake på Selma och krävde mer kärlek och uppmärksamhet än hon kunde ge.
– Samtidigt blev Selma blev allt mer religiös med åren och där hade ändå hon och Ida något som förenade dem. Men mestadels tyckte nog Selma att Ida Bäckmann var svår att förhålla sig till. Det jag också gör i boken är att jag blandar in mig själv. Jag diskuterar och ifrågasätter; kan det ha varit så här?
För den som undrar över romanens titel, Paradisfågels flykt, finns en förklaring.
– Paradisfågeln är ju den fågel hon berättade om när hon skrev om sin barndom. Hon "lade sig lam" i treårsåldern och blev ständigt buren. Men när hon åkte till Strömstad för att bli botad hamnade hon på ett skepp där en kajutpojke berättade om en paradisfågel för henne. Och hon blev så tagen av berättelsen att förlamningen släppte varpå hon själv gick ned i kajutan och fick se den uppstoppade fågeln. För mig blir det så att paradisfågeln kan stå för Selmas inspiration, säger Enel Melberg.