Anna Svedman fick bara sex år tillsammans med sin sambo. Efter beskedet om att han tagit sitt liv kraschade hon.
– Jag ville bara dö, men jag är mamma, då får man inte vilja dö. Trots det blir livet ändå för tungt att bära ibland.
Ring klocka ring. Tillsammans har vi slagit upp portarna till ännu ett år. Fyrverkeritjuten har tystnat, festkläderna har lagts i tvättkorgen och Anna Svedman har firat ett sjunde nyår utan sin sambo som efter en lång tids depression tog sitt liv 2014.
De träffades 2008 och byggde tillsammans upp ett liv, en tillvaro och ett gemensamt hem. Det var en lycklig tid berättar hon. Men en trötthet började smyga sig på, en trötthet som aldrig gav sig av igen.
I början trodde de att det rörde sig om utbrändhet. Han hade långa dagar på jobbet och deadlines som skulle hållas. Allt blev svårt.
– Det var så konstigt, han fick ett annat kroppsspråk och en annan mimik. Han mådde väldigt dåligt och vi insåg att han behövde hjälp. Han fick medicin, lyckopiller som de kallas... men det är de ju inte.
Vårdcirkus
Att hitta rätt hjälp var inte lätt. Handlar det om en fysisk skada vet man hur och var man ska börja, är det på insidan det gör ont blir det knepigare. Det blev en vårdcirkus som tog lång tid och Annas sambo föll mellan stolar.
Till slut lyckades de hitta en samtalskontakt och hoppet tändes. Idag ser hon tillbaka på denna tid med andra ögon. Allt sätts i ett annat ljus efter en tragedi.
– Jag minns det så tydligt. Han hade träffat sin samtalskontakt regelbundet och satt under fläkten och rökte. Han berättade att det gick så bra, att de pratade om historia och hade det väldigt trevligt. Jag tyckte det lät konstigt att det var så lättsamt men var glad att det kändes bra. I efterhand har jag ju fått veta att... ja, att han vecka ut och vecka in satt där och berättade att han inte ville leva.
Det sista hoppet
Ett mörker sänkte sig över tillvaron men även i tider av total orkeslöshet och missmod finns det en vardag.
– Man orkar ändå på något märkligt sätt. Hoppet lever och det finns hos läkarna och i medicinen.
En dag ringde det på dörren. Två poliser frågade om de fick komma in.
– De var tysta. Hade han skadat sig? Varför var de så tysta?
Hon minns att hon backade in i skohyllan innan hon föll ihop på hallgolvet och skrek. Resten är suddigt.
Depressionen som redan innan beskedet hade annekterat även hennes kropp blossade upp och tog över. Anna Svedman kraschade totalt. De få strimmor av hopp som tidigare hållit den lilla lågan brinnande hade nu skuggats av ett totalt mörker.
– Jag kände bara att jag klarar inte det här. Det är för tungt och det gör för ont och herregud så är jag mamma dessutom. Då får man inte krascha för det behöver fortfarande lagas mat. Och skolan! Och allt det andra! Men... det gick ju inte. Jag klarade inte av att vara mamma och det gör ont att tänka tillbaka på det idag.
Tror på att söka hjälp
Gråten kommer, det är livets värsta minnen som nu plockas fram och får ord. Trots att det är tungt vill hon ändå gärna berätta, för det finns en skam och en ensamhet som hon menar måste belysas och tas på allvar.
– Jag ville dö men så får man inte känna när man har barn. Barnen kommer före allt, säger man, och visst är det så, men när livet blir för tungt att bära får man fel bensin i fel pumpar i hjärnan. Ibland orkar man varken som förälder eller som människa.
Hon tystnar en stund innan hon fortsätter:
– Jag började min resa ner i det svartaste av svarta hål men jag bestämde mig ändå, jag sa till mig själv att jag är en person som tror på att söka hjälp så det skulle jag göra.
Vägen tillbaka
Anna tog vid där hennes sambo slutade. Genom samma samtalsfåtöljer började hon förstå honom på ett nytt sätt.
Vägen tillbaka har varit lång och snårig. Hon saknade en plats att kunna andas på, hemma var sängen, soffan och porslinet deras gemensamma, han fanns kvar överallt. Hon fann vilopunkter på psykiatrin och i en ateljé där hennes händer och huvud sysselsatte sig med att skapa i lera.
Idag har hon köpt en ny soffa och flyttat. Hon är klar med sin sorgeprocess och är på en bättre plats. Som nybliven volontär i den ideella organisationen Suicide Zero hoppas hon kunna hjälpa andra med sina erfarenheter.
– Genom humor och föreningar har jag har hittat en inre glädje jag inte visste att jag hade. Livet är svårt men vi gör så gott vi kan och det ska inte vara skamfyllt att krascha. Klistra inte på en mask och ett leende, min filosofi är att man ska ta all hjälp man kan få, för den finns där. Idag kan jag dricka mitt kaffe ensam och säga att livet känns okej.