Vattenkraftsägarna blir inte rika på sin verksamhet, det är ett förvaltarskap som sträcker sig över många år. Med dammens skötsel påverkas hela det berörda vattendraget, skriver Kjell-Arne Ottosson.
Hetsjakten på de små vattenkraftverken är en aktivism som är destruktiv för våra lokalsamhällen och den miljö man uppger sig värna.
Småskalig vattenkraft – de mossbekransade dammarna med näckrosor och svart vatten som väntar på att få smita ut genom den lilla luckan. De finns över hela Sverige men med tonvikt på södra Sverige. Vattenkraftsägarna blir inte rika på sin verksamhet, det är ett förvaltarskap som sträcker sig över många år. Med dammens skötsel påverkas hela det berörda vattendraget, ett ansvar som kräver kunskap om väderlekarnas och årstidernas krav. Den typiske vattenkraftsägaren är ofta en person med lång förankring i bygden och den uppgift som föreligger.
Därför är det så beklämmande att ta del av den behandling som vattenkraftsägarna får utså, flera av dem här i Värmland. Nu senast har det rapporterats om Carina Svensson och Willy Stensdal. De driver varsin kraftstation i Lianeälven, i Årjängs kommun och har på myndigheters befallning under flera år genomfört en tillståndsprocess för sina verksamheter. I deras miljöanpassningsplan ingår vandringsleder för fisk att gå nedströms.
Så skriver du en debattartikelMen myndigheternas svar till deras arbete är summariskt. Dammarna ska bort eller så kraftigt modifieras att de utan möjlighet kan drivas med någon form av lönsamhet. Myndigheternas uppfattning underblåses dessutom av den välrustade organisationen Älvräddarna vars trösklar till myndigheternas arbetsplatser flera gånger visat sig väldigt låga.
En sund balans mellan olika intressen, där naturvärden har en plats, ska givetvis eftersträvas. Det kan emellertid konstateras att det som kallas miljöperspektiv ibland har en för smal utblick. Utrivningar av dammar och borttagna vattenregleringar gjorda på basis av påstådda miljöskäl har i praktiken i flera exempel fått motsatt effekt, med torrläggning av delar av vattendrag och skador på djurliv som följd.
Men överallt drivs de här processerna gentemot kraftverken. Anläggningar som skapat sin egen biotop ska plötsligt rivas upp, med oanade konsekvenser som följd. Den politiska ansatsen att tillståndsprocessen för kraftverken ska präglas av samverkan, samarbete och dialog samt endast i undantagsfall leda till utrivningar – känns långt borta.
Tillståndsprocesserna för vattenkraftverken måste ta en paus. Just nu är de kontraproduktiva gentemot landsbygdens väl.
Kjell-Arne Ottosson (KD)
Riksdagsledamot och miljöpolitisk talesperson