Villes liv vände efter bästa vännens självmord

Ville Eriksson, 19, hamnade tidigt i drogmissbruk och levde tidvis på gatan. I januari tog hans bästa vän och ytterligare två vänner sitt liv.

Det blev en väckarklocka. Nu är han drogfri och volontär i Suicide zero.

När Ville Eriksson var bara ett år omhändertogs han av socialtjänsten och placerades i ett familjehem i Värmland. Där bodde han till han var 16 år med flera fostersyskon.

– Det började bra i familjehemmet, men när pappan i familjen gick bort i cancer började det gå utför för mig. Det blev helt annorlunda. Då var jag 12-13 år. Han var tryggheten både för mig och mina fosterhemssyskon. Jag blev mer frånvarande i skolan eftersom jag kände mig utstött. Jag satt mest hemma och spelade.

När han började högstadiet flyttade familjen inom Värmland och en ny skola väntade.

– Jag kände mig utanför där också och försökte hitta ett gäng jag kunde passa in i och drogs till de som gjorde rätt dåliga saker. Jag gjorde mycket dumt för att andra skulle uppskatta mig

I det gänget började han röka marijuana och "spårade ur helt" som han säger. Han ljög för sin fostermamma och höll sig borta på helgerna, ibland i flera veckor. Han tog kontakt med sin biologiska mamma i Småland för att hälsa på en helg. Han blev kvar längre än så.

– Där fanns det inga regler alls och efter ett halvår började jag skolan där. Jag drogs till de trasiga beroendepersonerna och rökte joint och bussluffade runt.

Knarket flödade

Han påbörjade gymnasiet men hoppade av efter några månader, misskötte sig på en praktikplats och hamnade på sitt första av flera behandlingshem.

– Det låg bredvid centralstationen där allt knark flödar. Jag hittade en ny kompis, som var hemlös, och vi rökte på varje dag. Vi hittade ecstasy och fastande i det.

Hur hade du råd med drogerna?

– Vi tog det på krita. Vi fick en större mängd billigare, för eget bruk och för att sälja dyrare och betala tillbaka. Men vi knarkade upp allt själva och fick en del ovänner. Eftersom jag hade ett aktivt missbruk kunde jag inte vara kvar på behandlingshemmet så vi levde båda två som hemlösa och sov på parkbänkar och i trappuppgångar och snodde godis och dricka från affärer.

Livet på gatan med droger och uppvaknande i fylleceller utan minne fortsatte. Det kriminella livet gjorde att han ofta var efterlyst av polisen. När de fick tag på honom tvångsplacerades han på ett nytt behandlingshem. Han har blivit dömd två gånger för ringa narkotikabrott och en gång för innehav till böter.

Kidnappad och misshandlad

Han rymde och började leva som han hade gjort innan och flyttade runt mellan olika kompisar i samma situation. Men fienderna för obetalda knarkskulder hittade honom. Två gånger blev han kidnappad och misshandlad och hamnade på akuten.

– På behandlingshemmet började jag känna på riktigt att det inte var värt att leva. Jag trodde aldrig jag skulle fylla 18, antingen på grund av självmord eller att jag skulle bli mördad.

Hans flykt fortsatte till Gävle samtidigt som kravbreven från inkasso och kronofogden hopade sig på den adress han var skriven.

– Det var som att någon slog undan benen för mig, för det skulle jag aldrig kunna lösa. Jag skrev till en syster i Värmland som verkligen bryr sig. Under hela tiden jag tagit droger har jag bara fokuserat på mig själv. Jag var så jäkla egoistisk och tänkte inte ett skit på andra människor.

Förra året firade de jul ihop efter att inte ha setts på flera år.

– När jag träffade hennes son hittade jag viljan att sluta med droger. Jag hade inte sett sen honom sen han var en liten bebis och nu var han ju stor. Jag började tänka på vad mycket jag hade missat, för i mitt liv stod ju tiden still. Jag kände en sådan gemenskap med julkänslan och allt. Det väckte gamla minnen.

Allt var meningslöst

Men vistelsen blev kortvarig och snart var han tillbaka i Gävle och drogerna och vidare till Blekinge. Där blev det ett 15-dagar långt nyårsfestande i artisten Frej Larssons vattentorn.

– Den 15 januari fick jag ett samtal från en kompis i Småland att min absolut bästa vän ligger på sjukhus. Han hade försökt ringa mig två dagar tidigare och nu fick jag veta att han hade hängt sig på sitt behandlingshem. Han låg i respirator och de visste inte om han skulle överleva. Jag har aldrig varit så ledsen i hela mitt liv. Dagen efter skrev hans mamma till mig att han inte finns längre. Jag grät i två dagar och visste inte vart jag skulle ta vägen. Om inte han fanns kunde inte jag heller hitta någon mening med livet. Allt var meningslöst.

Hans bästa vän var inte den enda som tog livet av sig i januari. Ytterligare två vänner tog också sina liv. Och själv hade han varit nära att mista livet i en överdos.

– Alla tre hade varit fast i droger och att livet bara tar slut är läskigt. Jag ville inte att mitt liv skulle ta slut. Självmord är inte något jag vill göra, utan det är tankar som kommer på grund av droger.

Den 1 februari bestämmer han sig för att helt sluta med droger.

– Jag ville göra en förändring. Jag ville inte dö. Så jag började googla tips för att sluta knarka och hittade en app, I am sober, som har hjälpt mig väldigt mycket. Jag skrev in det datumet och sedan dess har den tickat på med dagar utan droger. Om jag skulle få ett återfall trycker jag på återställ och då går den ner till noll. Det får mig att klara det.

Kravlista från systern

Ville skrev återigen till systern i Värmland och frågade om han fick flytta dit.

– Människor behöver kärlek och närhet, inte pengar och egentid. Hon svarade med en kravlista, att jag ska vara drogfri, inte dricka alkohol, de ska ha full koll på min mobil i början och att jag skaffar en sysselsättning. Jag kände direkt att det pallar jag inte, jag fixar det här ändå.

Han började ändå fundera på det igen, samtidigt som festande nu enbart bestod av alkohol. Det dröjde ända till Valborg innan han tog en ny kontakt.

– Jag flyttade hit och började söka jobb, vad som helst. Jag kollade upp mina skulder och det var nästan 45 000. Jag ringde för att göra upp en avbetalningsplan. Jag fick ett jobb som säljare där jag trivdes och det gick skitbra, så gick företaget i konkurs. Jag sökte en massa vikariejobb och de behövde någon i hemtjänsten.

Vill hjälpa andra

Där befinner han sig nu, 19 år gammal i Värmland med ett vikariat inom hemtjänsten. En rättegång mot de som kidnappade och misshandlade honom gav honom ett skadestånd som nästan motsvarade skulderna.

Vad är nästa steg?

– Jag har klarat delmålen att få ett jobb och bli skuldfri så nu är jag redo att ta emot livet. Nästa mål blir att utbilda mig till undersköterska och ta körkort. Och att få resa mycket. Det tar tre år innan jag är helt prickfri från kronofogden, så jag får se vad livet har att erbjuda efter det. Jag har varit inne på att jag vill ha en egen lägenhet, men det är inte någon bra idé än så länge. Jag skyndar långsamt.

Du är också volontär i organisationen Suicide zero, vad gör du?

– Jag sökte upp dem efter att min vän bästa dog och jag blev ren. Jag började må ganska psykiskt dåligt själv och googlade efter någon att prata med. Då kände jag att Suicide zero är något jag vill vara med i för att göra skillnad. Om någon haltar för att de brutit ett ben så syns det, men om någon håller på att dö inombords så syns det inte lika väl. Psykisk ohälsa tas inte på allvar, folk skrattar och skämtar om det hela tiden och det gör mig riktigt frustrerad.

Vad kan man göra för någon som inte vill leva?

– Visa att man finns. Visa kärlek och visa att den människan är behövd, att den gör något bra. Och det finns folk att prata med, man måste våga göra det. Med Suicide Zero ska jag prata i högstadieklasser, efter coronan, om det här med att många börjar med droger för att de tycker det är coolt att vara olaglig. Men det slutar ofta med att man hamnar på kåken eller på bårhuset. Det kan vara viktigare att få höra det från någon ung som själv varit hemlös på grund av droger än från en 50-åring på soc som läst om det i en bok på sin utbildning.

Vad får dig att inte gå tillbaka till det livet?

– Dels den här appen och sen min syster och hennes barn, mina andra syskons barn, min familj och folk som bryr sig om mig. Bara en sån sak som när alla är lediga samtidigt på helgen och han kommer in på morgonen och säger "Ville, frukost!", det är sånt som betyder mycket i mitt liv nu som jag inte vill förlora.

– Självklart känner jag ett sug ibland, men jag vet vad ett enda bloss gör med mig. Det blir inte bara ett bloss, det blir ett bloss i veckan, ett bloss om dagen, ett bloss i timmen och sen hela tiden. Den kunskapen jag fått av all skit som har hänt vill jag dela med mig av, för jag vet att det kan göra skillnad.

Har du kvar tankar på att du inte vill leva?

– Nej det har jag inte. Visst ibland har jag sämre dagar när jag tycker allt är pissigt, men aldrig på det sättet att jag inte vill leva. Jag drömde länge mardrömmar om kidnappningen och vaknade i skräck att jag var där och då ville jag inte leva. Jag träffar någon på vuxenpsykiatrin och har fått medicin. Sen dess har jag sovit felfritt och drömmer inte ett skit och det är riktigt skönt. Livet är en fin gåva som jag inte vill förstöra mer.