Enkvist: Lärarutbildningarna behöver hjälp utifrån

Signerat
PUBLICERAD:
Att kritisera lärarutbildningen jämställs med att utöva ”systematiskt våld” mot de personer som arbetar i lärarutbildningen. Observera att på detta sätt stryps debatten, och de nuvarande lärarutbildarnas monopol på lärarutbildning kan inte ifrågasättas, skriver Inger Enkvist.
Foto: Claudio Bresciani / TT
Istället har pedagogisk forskning tenderat att försvinna in i identitetspolitik, genusteori och postmodernism. Detta är inget litet problem, skriver Inger Enkvist.

Tidningsläsare har hört förut att det finns problem med svenska skolresultat och med ordningen i svensk skola. När det gäller lärarsidan har de flesta också förstått att både tillgång och kvalitet på lärare är ett problem. De senaste prognoserna från Skolverket säger att det kommer att saknas 45 000 behöriga lärare år 2031. Lärarutbildningen har problem med att själva utbildningen har låg prestige och de sökande svag meritering. Kan samhället vänta på att lärarutbildningen reformerar sig själv?

Nu ger 35 universitetspedagoger, de flesta professorer, sin syn på situationen i ”Perspektiv på skolans problem. Vad säger forskningen?” (2020). Boken ger en bild av hur det pedagogiska etablissemanget resonerar inför den här krisen. Man skulle kunna tro att intresset inriktades på de områden som behöver förbättras och på erfarenheter från andra länder, men så är det inte. Istället ägnas flera kapitel i boken åt problemet att det finns kritik i pressen mot lärarutbildningen. Ett antal kritiker utpekas med namn, varav undertecknad är en.

Tyvärr skall man inte vara förvånad. Sundell och Stensson (2010), Broady et al. (2011) och Eklund (2000) har visat att forskning på pedagogikområdet sällan handlar om hur skolresultaten kan bli bättre. Istället har pedagogisk forskning tenderat att försvinna in i identitetspolitik, genusteori och postmodernism. Detta är inget litet problem. Sverige har runt 175 professorer i ämnen anknutna till pedagogik, och de har stort inflytande i samhället. Lärarutbildningen är nämligen den yrkesutbildning på högskolenivå som har flest studenter.

Flera författare i den nämnda antologin inriktar sig på vad som sägs om skolan, något som kan sägas vara postmodernt. De som kritiserar dagens skola sägs använda ”stridsmetaforik”, och ett par kapitel heter ”Skolan som ideologiskt slagfält” och ”Skolan återigen i kris”. Att se brister i dagens skola och lärarutbildning sägs vara att definiera sig politiskt. Ett kapitel påstår att begreppet ”det pedagogiska etablissemanget” är felaktigt därför att det inte skulle finnas något pedagogiskt etablissemang, fast idén med boken uppenbarligen är att just framträda som grupp.

Bokens tendenser koncentreras i kapitlet ”Faror med en förenklad mediedebatt om lärarutbildning”. Där går författaren ännu längre i synsättet att det som sägs om skolan är det verkliga. Att kritisera lärarutbildningen jämställs med att utöva ”systematiskt våld” mot de personer som arbetar i lärarutbildningen. Observera att på detta sätt stryps debatten, och de nuvarande lärarutbildarnas monopol på lärarutbildning kan inte ifrågasättas. Kritikerna sägs ha avsikten att ”väcka uppmärksamhet och därigenom öka försäljning”. Författaren accepterar med andra ord inte ens idén att kritikerna vill förbättra utbildningen i Sverige.

Den här antologin tyder på att det inte är troligt att lärarhögskolemiljöerna kommer reformera sig själva. Bättre argument för att kräva att politikerna tar itu med en lärarutbildningsreform kunde vi "problematiska" inte få. (SNB)

Inger Enkvist

Professor emerita i spanska vid Lunds universitet

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.