Träna & må bra: Naturromantikern som älskar att springa

För narkossköterskan Jimmie Johansson är löpning långt mer än tider och prestationer.

Till minst lika stor del är löpning en naturupplevelse för Värmlands bäste traillöpare.

Strapatsrikt får det gärna vara, i obanad terräng där få människor satt sin fot.

Träna & må bra hängde på Jimmie under ett träningspass från Rabakkobergs skidstuga vid Lekvattnet, porten till Finnskogen.

Naturen har alltid varit viktig för Jimmie Johansson även om det i ungdomens dagar hemma i Gunnarskog var fotboll som lockade honom mest.

– Att springa i skogen är en häftig känsla. Det känns äkta och naturligt. Jag känner mig närvarande och levande. Traillöpning blir därför den perfekta kombinationen för mig, säger Jimmie och knyter de väldubbade löparskorna för ett tur bortöver Ormhöjden och Rattanolla.

Över Ormhöjden har Jimmie aldrig sprungit. Det är det som lockar honom, att springa i okänd mark och att få möta nya naturupplevelser.

I bilen på väg upp till Lekvattnet genom Fryksdalen ligger dimman tät. Hur ska det gå med de storslagna vyerna, får vi uppleva dem en dag som denna eller är allt bara iklätt mjölkvitt?

Lagom till att vi kommer fram till Rabakkoberg lyckas solen tränga igenom morgondimman. Det är bara nere i dalgången som den fortsatt ligger kvar som ett lock.

Jimmie har planerat sin rutt noga och har plottat in den på löparklockan. Löpturen börjar på grusvägen som leder mellan Lekvattnet och Gunnarskog.

Klappret av Jimmies skor ekar mellan gran och tall när han börjar springa iväg på den av kölden cementerade grusvägen.

Efter några kilometer byts underlaget till en mjuk, frostklädd mosse med det kanske inte alltför nydanande namnet Stormyren.

– Sen har jag tänkt springa upp över Ormhöjden. Jag har sett att skogen är gles där och att det finns många fina berghällar att springa på, förklarar Jimmie när vi har en fotosession i Stormyren.

Sin vurm för de storslagna vyerna och upptäckten av nya platser har gjort att Jimmie snart kan bocka av de högsta topparna i alla värmländska kommuner. Han har bara två, av sexton, kvar på sin bucketlist att besegra.

– Vackrast är det nog vid Granberget med alla dalar och berg i omgivningen, säger Jimmie som svar på vilken kommuntopp som bjuder på den största skönheten.

Granberget i nordligaste Värmland är också landskapets högsta topp, 701 meter över havet. Det högsta berg Jimmie ska passera idag är Ratanolla på 519 meter.

– Jag mår som allra bäst när jag springer i den värmländska skogen, säger Jimmie.

Ibland blir det långa löpturer över en helg med övernattning i tält, någon liten raststuga eller kanske rentav i bilen som ibland modifieras till en enklare husbil.

I våras bjöd Jimmie in andra på sitt Instagramkonto Barkhjarta att slå följe med honom under en helg, tre dagars löpning över 75 kilometer med övernattning i skogen. Han trodde inte det skulle bli så många. 30 anmälde sig och ville hänga på. Han fick gallra så att det blev tiotalet till slut.

Ja, en och annan försvann självmant innan, skrämda av distanserna eller när de fick höra talas om att det inte var någon dusch utan bad i en kylslagen vårbäck efter avslutade löpturer.

Löpdagarna blev så lyckade att det blev ytterligare en helg i oktober och även nästa vår blir det mer löpning med Jimmie. Han tar inte betalt för sina löpläger utan belöningen nog är när han får dela med sig av det naturen har att erbjuda, det storslagna, vackra och mystiska Värmland.

Det är där vi är nu, i nordvästra delarna av Värmland. Det är vid platser som Östmark, Rödjåfors, Mattila och ja ända upp till Bastuknappen i nordligaste delarna, han gärna återvänder.

Jimmie har hunnit fylla 30 år. Löpning har han alltid ägnat sig åt som motion och komplement till fotbollssparkande i den värmländska gärdsgårdsserien, men det var först för fem år sedan han började tävla. Då bodde Jimmie i Umeå.

Han kom i kontakt med löpgruppen Team Nordic Trail och blev så småningom också ledare där. Numer springer Kilsbon Jimmie runt tio mil i veckan. Han vinner de trailrun-tävlingar han springer i Värmland. Hans prestationskurva sedan 2015, då han började springa mer seriöst, har gått brant uppåt.

Jimmie är ändå inte den löpare som ger sig i kast med de stora tävlingarna som Stockholm maraton eller Lidingöloppet. Han trivs bäst i det småskaliga, nära naturen.

– Ja, jag är nog en naturromantiker. Men jag gillar verkligen att tävla, säger Jimmie.

Löpsteget med de långa benen är lätt. Det syns att det ryms mycket styrka i löpningen, men så har också Jimmie byggt mycket kraft genom att springa över blöta myrar och uppför de värmländska bergstopparna dit inga stigar leder.

Elva kilometer och 97 minuters löpning stannar gps-klockan på för den här gången. Det vittnar om att det varit tung löpning med många höjdmeter.

Detta var ändå bara början på dagen. Under eftermiddagen ska Jimmie träffa en kompis som lovat att bjuda honom på en hisnande och storslagen naturupplevelse under löprunda kring Fensbol.

Det är något som Jimmie har svårt att motstå, som den springande naturromantiker han är.