Persson: Ta (tv-)kontrollen i jul

Signerat
PUBLICERAD:
Gösta Bernhard är en ljuvlig ciceron för alla tider och den som inte ännu roas av Carl-Gustaf Lindstedts minspel förtjänar en tur till ett omskolningsläger i julklapp, skriver Daniel Persson.
Foto: TT arkiv
Humor från den tid då publiken ville att personerna på scenen skulle roa en snarare än att läxa upp en om korrekta värderingar, skriver Daniel Persson.

Vid sidan av högtidlighållande av Jesu födelse är julen kanske främst tv-tittandets högtid. Från adventskalenderns dagliga, episodiska glädje för de små, via uppesittarkvällar till Kalle Anka och Karl Bertil på julafton och vidare ända till Ivanhoe på nyårsdagen.

Det är nog i ärlighetens namn få hem där julens kristna budskap längre trumfar tv-tittandet. En lustifikation i sammanhanget är att den bästa julspecial som någonsin har gjorts, A Charlie Brown Christmas (God jul, Snobben) från 1965, så tydligt handlar om det magiska i att finna just julens sanna budskap.

Den som är sugen på något aningen mer modernt kan med fog bege sig till SVT:s Öppet arkiv som numera huserar i SVT Play. Det bästa med public service är som bekant det som sändes för länge sedan. Bland de många godbitarna i Öppet arkiv märks inte minst Kom till Casino från 1979.

Humor från den tid då publiken ville att personerna på scenen skulle roa en snarare än att läxa upp en om korrekta värderingar. Det kan också vara en god historielektion för de familjemedlemmar som tror att crazy-humor togs till Sverige av Killinggänget på 1990-talet. Gösta Bernhard är en ljuvlig ciceron för alla tider och den som inte ännu roas av Carl-Gustaf Lindstedts minspel förtjänar en tur till ett omskolningsläger i julklapp.

Eftersom dåtidens komik var inriktad just på underhållning och inte självspäkning vore det lätt att tro att den var mindre politisk. Då bedrar man sig. Casinogänget slog glatt åt alla riktningar, inte minst socialdemokratin. Bernhards beskrivning av svensken håller än i dag:

”Jag för min del tycker att en svensk, det är en person som dricker kaffe från Brasilien ur en engelsk kopp sittandes i en dansk stol. Han kör en tysk bil och dricker skotsk whiskey. Han tittar på amerikansk film, semestrar i Spanien och skriver insändare med en kulspetspenna från Japan och undrar vem fan det är som för ut så mycket pengar ur landet.”

Den som vill slippa förklara för barnbarnen varför Klara norra kyrkogata i centrala Stockholm på den tiden då det begav sig kallades för Klara Porra kanske dock föredrar något mer samtida.

Den enda av årets julfilmer som är värd att se heter Fatman och kommer från USA. Den är däremot en blivande klassiker. Mel Gibson gör en storartad insats som den åldrande jultomten. Han och tomtemor har hållit på i hundratals år men deras altruism till trots blir världen bara sämre. Tomteverkstaden står vid ruinens brant eftersom så många barn får kolbitar i julklapp. En särskilt ohängd slyngel blir så förorättad av detta att han anlitar en lönnmördare för att ta tomten av daga.

Fatman är en otroligt vemodig film vars satir verkligen träffar. Samtidigt är den kolossalt underhållande och träffsäker i sin vassa humor. Ena sekunden suckar man åt världens tillstånd, den andra skrattar man högt. Och till skillnad från den mesta julunderhållningen numera har den faktiskt något väsentligt att säga om både julen och samhället: kolbiten behövs, men den räcker inte.

Daniel Persson

Politisk redaktör, Norrbottens-Kuriren

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.