”Alla som är rädda och fryser på vår jord, de borde få sitta vid vårt bord när vi tänder ett ljus i advent”. Så lyder en av stroferna i Stewe Gårdares sång som sjungs av många barn så här års. Texten må vara naiv, men säger något om en viktig aspekt av julen såsom en givandets tid.
Ingen har kunnat undgå att drabbas av pandemin. Oavsett vad man tycker om de åtgärder som har vidtagits så har de påverkat oss alla. För vissa har det handlat om tvingas skrinlägga planerna på en utlandssemester, eller om att gå över till att jobba hemifrån. För andra har Covid-19 och dess konsekvenser inneburit privatekonomisk katastrof eller en tilltagande känsla av ensamhet och hopplöshet.
För många svenskar blir inte denna jul den högtid präglad av gemenskap som man är van vid. För somliga är det ingen stor sak – några kanske rent av betraktar det som en befrielse – medan det för en del svenskar är en sorg att inte kunna umgås med släkt och vänner som man hade önskat.
Ju mer utsatt tillvaron är under de vanliga veckorna, desto svårare kan julhelgen bli. För många ensamma och fattiga har kyrkornas inbjudan till julbord och gemenskap varit en välsignelse. Att både kunna äta sig mätt och under några timmar få vara en del av ett sammanhang har betytt mycket. Runtom i landet ställs nu dessa firanden in. Visserligen ersätts de i många fall med matpaket av olika slag, men människors hunger efter samhörighet kommer inte att kunna tillfredsställas.
Ett starkt civilsamhälle är alltid viktigt, men ännu mer så i svåra tider. Att denna jul ta sig tiden att ringa ett telefonsamtal till någon som man vet sitter ensam, eller att lämna en julkorg till någon som blivit arbetslös och vänder på slantarna, är små enkla sätt att finnas till för sina medmänniskor.
Att skänka pengar till välgörande ändamål är ett annat sätt att hjälpa sin nästa. För vissa välgörenhetsorganisationer står julinsamlingarna för hälften av årets intäkter. I en artikel i Dagens Industri (17/11 2020) beskrivs hur många som arbetar med välgörenhet håller andan inför julen. Oro finns att svenskarnas generositet blir mindre detta år.
Det är fullt begripligt att både privatpersoner och företag håller hårdare i slantarna när tiderna är svåra. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att pengarna kan behövas mer än någonsin.
Dels har vi alla människor i Sverige som på olika sätt fått det svårare i pandemins spår, dels har vi följdverkningarna på den globala ekonomin och där är det jordens allra fattigaste som drabbas mest.
Det är inte som Tyko Jonsson tror i Tage Danielssons ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton”, att ”alla som frivilligt ger bort någonting är kommunister”. Tvärtom är det frivilliga givandet något som står i stark kontrast till socialismens strävan att låta staten stå för omfördelandet av resurserna. Samhället är större än staten och gåvor är ett sätt att stärka de gemenskaper som bygger samhället starkt – oavsett om föremålet för vår omtanke är en person som vi känner eller inte.
Inför julen bör vi alla överväga hur vi kan ge något. Det kan handla om pengar som vi lägger i en insamlingsbössa eller som vi swishar till en organisation vars verksamhet ligger oss varmt om hjärtat. Men det kan också handla om att vi ger av vår tid till den som behöver en medmänniska.
Visa generositet i jul.