Sju värmländska hus tävlar om den föga åtråvärda titeln Sveriges fulaste byggnad - en tävling som avgörs på självaste julafton.
NWT stämde träff med Karlstadsarkitekten Inger Berggrén vid ett av husen, som hon gärna försvarar.
Gamla Epa-varuhuset i Arvika, MSB-huset och bibliotekshuset i Karlstad har alla chans på ett mycket ovälkommet pris. De är Värmlands tre "topp"-kandidater i Arkitekturupprorets omröstning om Sveriges fulaste hus.
Sammanlagt tävlar 100 byggnader från hela landet och på julafton ska resultatet presenteras.
I potten ligger ingen ära, men väl ett prisbord bestående av fem försköningsförslag och ett rivningsstipendium (!).
"Tillsammans kan vi 47 000 medlemmar i Arkitekturupproret crowdfunda ihop en peng för att hjälpa till att sponsra en rivning av Sveriges fulaste byggnad. I år är vi extra generösa och kommer låta de fem första bidragen vinna ett försköningsförslag" skriver Arkitekturupproret på sin hemsida.
Brutal byggboom
Flera av toppkandidaterna är byggnader från den brutalistiska arkitekturens storhetstid, 60- och 70-talet.
Att det finns många hus i just den här stilen i stadskärnorna runtom i landet är ingen slump.
– Det här var en tid då det byggdes ut väldigt mycket och det modet slog igenom. Det är typiskt för den tiden, säger Inger Berggrén.
Ny teknik visade vägen för den nya stilen:
– Jag ser det här som ett trendbrott, från funkis och sådant. Det här är det som kom efter kriget. Då utnyttjade man den armerade betongens möjligheter. Man valde att göra en bärande stomme av det, som också kunde vara fasadmaterial. Då blev det ofta så att man för att dekorera fasaden, blästrade bort betongen och så var stenen kvar.
Ska ses i sin tid
Ibland kan betongen dominera så mycket att uttrycket nästan blir våldsamt, men Inger Berggrén tycker inte det är rätt att idag döma ut dåtidens arkitektur.
– Det jag tycker är olyckligt är att man värderar byggnader utifrån dagens syn, fast de är 50 eller 60 år gamla.
Men de står ju här idag och det är dagens ögon som tittar på dem?
– Då har man kommit en bit vidare i detta med mode och allting. Mode i arkitekturen är inte lika snabbt som klädmode, men man ser på byggnader på ett annat sätt, för att det är modernt med något annat. Alla tider är reaktioner på tidigare epoker. Man reagerar kanske 10-15 år senare på det här brutala. Det här får man nog se som något som är kvar från den här perioden.
Kanske kommer synen på de brutala husen att ändras när ytterligare tid har gått.
– Ofta är det så att man har lätt att göra sig av med byggnader som ligger nära i tiden. Det som är lite längre bort i tiden behåller man. Just den här arkitekturen som kom till i mitten av 1900-talet är lite nära i tiden och då är det lättare att putta iväg det.
Hur ser man på det här huset senare tror du?
– Jag tror att man ser det som en historisk tid och det är den tidens uttryck man ska ta vara på. Jag tror det, säger hon.
Och, påminner hon:
– När man ritar ett hus, i den stunden gör man ju det bästa man kan.
Vann tävlingen
Stadsbiblioteket är till och med resultatet av en tävling, berättar hon.
– Så jag vet ju att den arkitekten har verkligen ansträngt sig.
Han hette Janne Feldt och Inger Berggrén jobbade på samma arkitektkontor som honom vid den här tiden.
– Hela kontoret fick ett uppsving när det här beskedet kom. Det här var ju ganska stor tävling och mycket av det som gjorde att han vann var att han lagt biblioteksytan på andra våningen. Det är en stor idé med den här byggnaden, för att man skulle ha utsikt från biblioteket över älven, som är signaturen för den här staden.
Guldfärgen sparades bort
Det är heller inte alltid arkitekten får styra hela vägen från skiss till färdig byggnad. Byggare, tjänstemän, politiker - många ska ha ett ord med i laget och avvägningarna handlar inte bara om design utan även om pengar.
– Det fördes väldigt mycket diskussioner när bibliotekshuset skulle byggas. Jag vet också att det pratades om att man skulle ha aluminiumpartier i guldfärg. Man sparade pengar och gjorde träpaneler istället som målades, säger Inger Berggrén. Det fanns något som hette centrala byggnadskommittén på den tiden och det var de som var med och bestämde och kollade upp priser och allting.
Stort engagemang
Arkitekturupproret har blivit stort och många är engagerade i diskussionerna på upprorets Facebook-sida.
Det förvånar inte Inger Berggrén. Hon har arbetat med arkitektur sedan 60-talet och vet att arkitektur engagerar.
– Gaturummet och utsidan av husen är allmänna på något sätt, allmängods. Alla byggnader är en del av skulpturen staden. Jag tror att det är nyttigt att man reagerar på arkitektur, för arkitektur är ju trots allt en av de sköna konsterna också. Det är en typ av skulptur också, men där måste form underordna sig funktionerna inuti också. Det är väldigt avancerat att rita ett hus.
Proffsen utmanar
I debatten är det också ofta en tydlig skiljelinje mellan vad arkitekter och allmänhet tycker. En byggnad som fått pris för sin arkitektur, kan också hamna på upprorets fullista.
Arkitekterna som tänker nytt utmanar uppenbarligen.
– Ja, men jag tror inte det behöver vara negativt, utan jag tror att det kan vara så att man får upp ögonen för saker och ting på ett annat sätt, säger hon.
Själv har hon svårt att se att Stadsbiblioteket ska behöva stå i skamvrån.
– Jag kan inte tycka att det här är exempel på vad som är väldigt fult. Jag vet ju hur mycket det innehåller och idén omkring det. Det är så väldigt mycket som ett sånt här hus är involverat i, säger hon och framhåller också utformningen av Arenan.
Skulle du rentav vilja flytta Stadsbiblioteket från fullistan till finlistan?
– Kanske inte finlistan, men jag upplever i alla fall att man inte ska utse det till det fulaste huset.