Så här i midvintertid är det dags att summera årets bästa skivor. Bland NWT:s recensenter finns det mesta från hiphop till black metal. Här finns också en hel del värmländskt.
Roya Sarvestani: "En djup mänsklighet som är sårbar"
1. Perfume Genius - Set My Heart on Fire Immediately
– På detta album öppnar Perfume Genius ens dörr till ett oerhört rikt och poetiskt ljudlandskap och fångar olika uttryck vackert sammansvetsat i en stämning att landa i. En djup mänsklighet som är sårbar, farlig och pulserande.
2. Kjellvandertonbruket - Doom Country
– Med Kjellvandertonbruket bildas en magisk sammansvärjning som är svår att inte släppa in. Kjellvanders stämma skär igenom varenda ton och melodi som Tonbruket satt till liv. I gränslandet mellan countryns svärta, Nick Cave och det skandinaviska vemodet.
3. Khruangbin - Mordechai
– Med en rik fusion av influenser från världens alla hörn fortsätter Khruangbin att utveckla sitt signatursound med ökenvarma gitarrer och sitt drömska kalejdoskopiska groove in i en ny dimension.
4. Franska Trion - Är det konstigt?
– Mellan jazziga tongångar och mänsklig närhet landar Franska Trion i ett genialiskt dunkel, där poesin tar ton ur ett vackert förfall, en dödlig dans mellan orden, melodierna, mörkret och ljuset.
5. Slowgold - Aska
– På Aska har Slowgold tagit sin ekande prärierock till nya vidder. Mot gotiska, karga landskap som omsvärmas av värme och blues i ett psykedeliskt skimmer.
Joakim Kilman: "Skönt sväng och samhällskritik"
1. Sault – Untitled (Rise)
– Egentligen delad plats med systerplattan Untitled (Black is). Ett fullständigt oemotståndligt musikaliskt kollage av skönt sväng och samhällskritik.
2. Bing & Ruth – Species
– Årets mest suggestiva musik var den här orgeltunga skapelsen. Vackert och ångestfyllt om vartannat. Ljudet av mörkblå, vakna nätter.
3. Run the Jewels – RTJ4
– Ett sargat år satte inga andra fingret på ilskan lika bra som duon Killer Mike och El-P. Tungt, benhårt men även förkrossande mänskligt – och inte så lite dansant.
4. Moses Sumney- Grae
– 2020 må ha varit en bedrövlig kakafoni av elände och dumheter, men flera av de bästa albumen, som Sumneys monumentala Grea, bjöd på mjukt följsam soul, funk och rnb.
5. Thundercat – It is what it is
– Den kreativa och genuint unika virrhjärnan Thundercat gör sitt kanske mest lättillgängliga album hittills. Dessutom utan att tumma på varken kvalitet eller sitt personliga tilltal.
Mas Karin Gustafsson: "Helt makalösa indie-folklåtar"
1.Taylor Swift – folklore
– Årets bäst bevarande musikhemlighet var utan konkurrens Taylor Swifts karantänsamarbete med bland andra Aaron Dessner och Bon Iver. Helt plötsligt fanns 16, och till slut 17, helt makalösa indie-folklåtar och ett album som kunde gå på repeat hela sensommaren och hösten. Kreativt skapande som sopade mattan med allt annat kreativt skapande.
2. Matt Berninger – Serpentine Prison
– Frontmannen i The National ställer sig på scenen i obarmhärtigt strålkastarljus och ställer ut sina egna fel och brister till allmän beskådan. Som att sväva på en soldränkt, sommarvarm gräsmatta med risk för regn.
3. Låpsley – Through Water
– Ett långt uppehåll kan uppenbarligen göra underverk för kreativiteten. Rakt på sak med tydlig vision och en no-bullshit-attityd ger hopp för framtida generationer.
4. I’m Kingfisher – The Past Has Begun
– Grumsbördige Thomas Jonsson släppte ett album som var lika välproducerat som genomtänkt låtmässigt. Här finns en pärla att upptäcka!
5. The Killers – Imploding the Mirage
– En av världens bästa låtskrivare återgår till det bombastiskt melodiska. Det här är helt oemotståndlig americana när den är som bäst.
Carl Edlom: "Med humor, navelskådning och befriande självdistans"
1. Matt Berninger - Serpentine Prison
– När The Nationals sångare solodebuterar tar han hjälp av soullegendaren Booker T Jones. Det här albumet rymmer i vanlig ordning syrliga texter med stänk av såväl humor, navelskådning som befriande självdistans.
2. Bob Dylan - Rough and Rowdy Ways
– Egentligen är det singelmonstret "Murder Most Faul" och den vackert vaggande "Key West (Philosopher Pirate) som gör Rough and Rowdy Ways till ett av årets album för mig. Ordleken, alla de inre bilderna som frammanas genom musiken.
3. Phoebe Bridges - Prisoner
– I stunder är "Prisoner" faktiskt både anonym och väl inställsam. Men så kommer det en blixtrande formulering som gör att de mjuka melodierna plötsligt känns väldigt förtroliga, på gränsen till alltför privata.
4. Sault - Untitled (Black Is)
– Hela konceptet är tilltalande – Sault är en soulgrupp som omger sig med en liknande mystik som kännetecknar konstnären Banksy. Dessutom med låtar som kränger och gapar efter alldeles för mycket på en och samma gång.
5. Future Islands - As Long as You Are
– Kanske att The Avanlanches färska album inom kort kommer att peta bort Future Islands från årets topfemlista. Men Baltimoregruppen visar god form, kombinationen av soul- och croonersång till de böljande syntarna som manas på av fantasifulla, ofta distade, basgångar är smått omotståndlig.
Kristofer Holmberg: "När countrymusik av modernt snitt är som allra bäst"
1. Luke Combs - What you see ain't always what you get
– Nashvilles nya storstjärna gav ut en deluxevariant på en av fjolårets bästa skivor - nu med fem nya låtar i bagaget som spädde på känslan av fullträff. När countrymusik av modernt snitt är som allra bäst.
2. Screeching Weasel - Some freaks of atavism
– Treackords-veteranerna från Illinois lyckades med konststycket att leverera mästerverket som Ramones aldrig gjorde. 32 minuter av finaste punkpoesi.
3. Green Day - Father of all...
– En svängig rockhistoria med smak av både soul och 50-tal omfamnat av en skitig och intressant ljudbild. Bandets bästa sedan åtta år gamla fullpoängaren Uno.
4. Anti-Flag - 20/20 Vision
– Ett elva spår långt korståg mot Donald Trump och hans administration förpackat i en mix av ilska, refränger och medryckande punkmelodier.
5. Phil Vassar - Stripped down
– Pianovirtuosen från Virginia bjöd på ännu en runda med starka ballader, en nypa rockigare tongångar och den sedvanliga jätteportionen countrynostalgi.
Johanna Karlsson: "Handlar om synvillor, solar, stjärnljus"
1. Ani Glass - Mirores
– Ani Glass är dotter till en druid (jag hittar inte på) och hennes låtar handlar om synvillor, solar, stjärnljus och mystiska öar. Det som hade kunnat bli nåt slags flummig fantasy-dynga matchar Ani Glass med en röst som låter som en skogsrås och en musik som direkt från ett stilla och vänligt (men för den skull inte helt säkert) litet rave.
2. Mattias Alkberg - Bodensia
– Om jorden går under vill jag att det låter på det här sättet. (Kan med fördel dessutom läsas parallellt med Alkbergs diktsamling Med rätt att dö, som kom tidigare i år.)
3. James Dean Bradfield - Even in Exile
– Har alltid tänkt att den där typen av revolutionsromantik som latinamerikanska protestsångare sysslar med inte riktigt varit för mig. Men James Bradfield och hans textförfattare Patrick Jones ger en både heltäckande, intim och rörande bild av Victor Jara och Chile på hans tid.
4.Taylor Swift - folklore
– Taylor Swift får USA att låta på ett sätt som jag tror att de allra flesta européer på något sätt vill att USA, åtminstone en del av det, ska vara.
5.The Weeknd - After Hours
– Jag ber helhjärtat om ursäkt för att jag bara gav den här mer eller mindre klockrena historien en trea när den kom i våras.
Jesper Löfvenborg: "Hednisk black metal tänjer på ramverket"
1. Kvaen – The funeral pyre
– Jacob Björnfot visar att nästan helt ensam är stark. En sotig debut med ett säreget norrländskt dna som kränger, svänger och skapar beroende. Visst är det härligt när hednisk black metal stilfullt tänjer på ramverket.
2. Lik – Misanthropic breed
– Den patenterade HM2-disten blir aldrig långrandig och det kan faktiskt vara roligt att lira death metal. 1991 lever – länge leve Stockholmsdödsen!
3. Napalm Death – Throes of joy in the jaws of defeatism
– Gammal är äldst och upphör aldrig att imponera. Engelsmännen petar i en växel som många andra saknar och gör det med en unik ackuratess som inte går att kopiera.
4. Malokarpatan – Krupinské ohne
– Black metal möter heavy metal när Adam ”AS” Sičák berättar om häxrättegångarna i det slovakiska samhället Krupina under1600-talet. Självklart medelst ett konceptuellt hitta på-språk baserat på lokala dialekter.
5. Puteraeon – The cthulhian pulse: call from the dead city
– Trots den tungvrickande albumtiteln visar Alingsåsgänget att death metal inte behöver vara komplicerad. Vassa melodier, välskrivna låtar och artikulerad sång är ett vinnande koncept.
Magnus Bergström: "Sockersöt som skumtomtar och glögg"
1. Majestica - A Christmas Carol
– Årets mest oväntade julskiva. Bombastisk power metal som är sockersöt som skumtomtar och glögg och ett givet soundtrack till julstöket. Inspelat i Värmland.
Symfonisk julhårdrock: "Vår musik är mäktig, stor och genomtänkt"2. Kansas - The Absence Of Presence
– Tidlös mjuk hårdrock med sköna melodier och mäktiga orkestrala partier blandade på ett fulländat sätt. Veteranerna visar vart skåpet alltid har stått.
3. At The Movies - The Soundtrack Of Your Life Vol. 1
– Elva kärleksfulla hårdrockstolkningar av 80-talsfilmmusik, med sköna melodier i massor, ger oss något så ovanligt som en urstark coverskiva.
4. Dream Theater - Distant Memories – Live In London
– Kungarna av prog metal firar tjugoårsjubilerande Metropolis Part 2 – Scenes From A Memory med att framföra hela skivan i all sin prakt.
5. Sons Of Apollo - MMXX
– Uppföljare som är starkare än debuten växer inte på träd, men här har vi en sådan. Prog metal som kräver lyssnarens uppmärksamhet för att blomma ut.