En uppslagsbok som kan föra kunskap om säterlivet vidare till kommande generationer - så beskriver Värmlands förra landshövding Kenneth Johansson boken Ovansjöbygden – Säterlivet.
Här skriver han om sina intryck av boken och sitt eget engagemang för säterkulturen.
För några dagar sedan fick jag ett tjockt brev på posten. Jag läser på baksidan och ser att det kommer från Värmland. Med spänning öppnar jag och får fram boken Ovansjöbygden – Säterlivet.
Jag blev inte direkt överraskad för jag var tillfrågad och tackat ja till att läsa boken inför utgivningen och ge några kommentarer.
Första intrycket är en vacker bok på cirka 300 sidor, med trevligt omslag, fina teckningar, många foton som speglar då- och nutid, faktauppgifter om historia och ägarskap och ett flertal intressanta berättelser från barn och barnbarn som själva upplevt livet på sätern. Sammantaget, vilket fantastiskt arbete som lagts ner av Tommy Sunnanängs, Ingrid Svanberg, Sonja Svedbo och Tage Bengtsson. Engagemanget i bygden och alla som på olika sätt gett underlag och stöttat tillkomsten av boken ska hyllas – tillsammans har ni från Ovansjö bygdeförening dokumenterat och gjort en kulturgärning som vi har all anledning att lyfta på hatten för.
När jag kom till Värmland som landshövding hösten 2012 ville jag ta del av den värmländska säterkulturen och bidra till att värna och utveckla säterbrukandet. Jag besökte sätrar, träffade säterbrukare, deltog i ”säterrundan” och i arbetet med en handlingsplan för säterbruket i Värmland. Jag läste på om historien som påminner om att det funnits minst 1000 levande sätrar i Värmland, att pollenanalyser har visat att det växte hävdvegetation på sätrar redan på 500-talet. Att lyssna på säterbrukare och deras erfarenheter, att sitta runt elden och dricka kokkaffe och smaka på brödet med hemkärnat smör och egentillverkad ost, höra pinglorna som sitter på kossorna, fåren och getterna – det ger mig ett lugn och en inre tillfredsställelse.
Det är lätt att bli nostalgisk, men för säterkullan, vallpojken och vallflickan var det fullt allvar. Hårt arbete och slit från morgon till kväll. Genom att utnyttja mer marker för både bete och vinterfoder än de som fanns hemma vid gården kunde man ha fler betesdjur och därmed skaffa mer mat. Det var ett sätt att omvandla sommarens gräsvegetation till mat åt människor året om. Torleif Styffes inledande avsnitt ”Varje grässtrå togs tillvara” beskriver detta så bra.
Torleif Styffe har förmågan att beskriva säterns utveckling i Värmland och göra det på ett intressant sätt. Jag fastnar särskilt på beskrivningen av människorna; ”Säterkullan hade många sysslor att utföra. Oftast var hon ensam i bua, och arbetet gick naturligtvis ut på att omvandla mjölken till smör och ost för kommande bruk. Hon mjölkade djuren morgon och kväll, hon silade mjölk i hår eller blecksil, hon ystade och kärnade och hon höll kärl och redskap rena”.
Det omfattande dokumentations- och forskningsarbete, som lagt grunden till boken, beskriver 47 enstaka sätrar och 15 säterbyar. Uppställningen gör att läsaren samlat kan ta del av historien, utvecklingen (och tyvärr ibland avvecklingen) av sätrar och vilka som äger dem. Talande foton beskriver människors vardag, sätermiljöer, byggnader och djur och hantverk. Viktig dokumentation som kan användas som uppslagsbok och föra kunskap vidare till kommande generationer.
De enskilda berättelserna, som finns på flera ställen i boken, är särskilt läsvärda och spännande och så viktiga att bevara. Trevligt också med vardagsdikten av Lisa Mathiasson; ”Den som lyss till granens sus, som liten sparv, får annat arv, än den som fötts vid gata”.
Visst kan man bli både imponerad över säterbrukets betydelse under många år, men också dyster att många sätrar i Värmland ej längre brukas. Mitt budskap är dock – hav tröst!
Numera är jag ordförande för Förbundet Svensk Fäbodkultur och utmarksbruk och jag ser vilket stort intresse det finns för säterlivet. Vi är många som vill arbeta för en levande landsbygd, värna biologisk mångfald, värdefulla natur- byggnads- och kulturmiljöer samt utrotningshotade husdjursraser. Sätern kan stå modell för ett hållbart samhälle, med en småskalig resurssnål livsstil, nära djuren och naturen. Därför är jag övertygad om att säterbruket har en framtid och därför är boken Ovansjöbygden – Säterlivet så viktig!
Stort tack till Ovansjö bygdeförening och alla andra som på olika sätt bidragit till utgivningen av denna ”kulturskatt” – verkligen ett väl utfört arbete!
Kenneth Johansson
Fd landshövding i Värmlands län
Ordförande i Förbundet Svensk Fäbodkultur och utmarksbruk