Den konservative filosofen Roland Poirier Martinsson skrev nyligen en text i Aftonbladet (9/12) som gladde många till vänster och retade upp många till höger. Under rubriken ”Snart kan Kristersson vara ersatt av Bali” varnar han för att en ny konservatism banar väg för populism och polarisering.
Texten är – som rubriken avslöjar – riktad till Moderaterna. Partiet varnas för att ”liera sig med Sverigedemokraternas tepartyrörelse och de kulturkrigiska kristdemokraterna”. Genom paralleller till amerikansk politik vill Poirier Martinsson varna för en utveckling där konservatismen går emot sin natur och blir radikal.
Att Kristdemokraterna får en släng av sleven är förvånande, däremot inte att SD hamnar i skottgluggen. Poirier Martinsson har alltid varit tydlig i sitt avståndstagande från SD och har sökt skilja på konservatism och det han beskrivit som ”ölsjappspopulism”.
Det sistnämnda begreppet använde han i en debattartikel i Dagens Nyheter (1/7 2009). Han lutade sig där mot opinionsundersökningar och konstaterade att det då fanns en stor ”hemlös” konservativ väljargrupp. Alltså en betydande andel väljare med konservativa värderingar, men som inte röstade på konservativa partier.
I sin Aftonbladet-text landar dock Poirier Martinsson uppenbart fel vid två tillfällen. Det första är när han skriver att ”konservatism kan närmast per definition inte vara ”inne”. Tvärtom, den är en motrörelse till det begreppet.” Här kan man tro att Poirier Martinsson, i jakt på en retorisk poäng, blandar samman konservatism och strukturkonservatism.
Konservatism som ideologi bygger på övertygelsen om att förändringar bör ske organiskt och med respekt för tidigare generationers arbete. Den ställer sig avvisande till utopier och betonar människans behov av samhörighet. Strukturkonservatism är nidbilden: att tycka att det var bättre förr och följaktligen alltid betrakta förändring som negativt.
Poirier Martinsson borde, i ljuset av hur han resonerade i DN för elva år sedan, välkomna att fler ”hittat hem” till konservatismen. En ökning av antalet personer som kallar sig konservativa och avvisar radikalism, är inte en trend som hamnar i konflikt med konservatismens värden. Däremot går den emot strukturkonservatismen som om den fick råda, skulle önska att vänstern fortfarande ägde problemformuleringsprivilegiet.
Det andra felsteget är när Poirier Martinsson skriver om ”den tydliga tendensen inom Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att mana fram de kulturkonflikter som varit så framgångsrika för vänstern och högern i USA”. Han varnar här för en konservatism som söker revolution snarare än reformer.
Det finns samtidsfenomen som oroar. Sociala medier med sitt uppskruvade tonläge tar inte alltid fram de bästa sidorna hos människor. Förenklingar blir ofta mer klickvänliga än undersökande resonemang. Krigets första offer är sanningen. Allt detta gäller både till vänster och till höger. Men – och detta är viktigt – det svenska kulturkriget startades inte av högern, utan av den moderna vänstern. Att de konservativa går till motoffensiv får främst betraktas som självförsvar.
Poirier Martinsson har rätt i att Ulf Kristersson är en bättre statsministerkandidat än Hanif Bali. Men är Bali en svensk Donald Trump? Nej. Är fyra år med Bali bättre än ytterligare en mandatperiod med Stefan Löfven? Ja.