Under 2020 lyfter Karlstadsliv några av stadens vardagshjältar – lärarna. De som funnits vid ens sida dag ut och dag in, även under livets sämre dagar. Efter en efterlysning visade det sig att vissa namn har etsat sig fast lite extra på Karlstadsbornas hjärnor, så vi riktar ljuset på några av dem.
Lena Jarl är pensionär sedan våren 2014. Efter sina studier började hon jobba som idrottslärare på Spångbergsgymnasiet i Filipstad, där jobbade hon i tre år. Därefter tog hon jobb som idrottslärare på Hultsbergsskolan i Karlstad fram till 1997 då hon bytte arbetsplats till Norrstrandskolan och blev lärare i spanska innan hon vid 67 års ålder gick i pension.
Lena Jarl har alltid haft ett idrottsintresse och tränat hela sitt liv. Intresset för språk kom när hon i skolan började lära sig nya språk.
–Jag tyckte det var roligt att arbeta som lärare. Det var roligt att få jobba med barn, de är så spontana och man får höra sanningen, säger hon.
Sista kursen i spanska läste hon i Stockholm. Hennes sista dag behövde hon vänta några timmar tills tåget skulle gå hemåt. Lena Jarl stötte då på en spansktalande person och frågade om hon visste någon som bodde i Spanien som ville ha en brevvän från Sverige och det visste hon.
–När jag började som lärare på Norrstrandskolan frågade jag min chef om jag fick åka med eleverna till Spanien och Zaragoza, vilket chefen tyckte lät jätteroligt. Eleverna och föräldrarna började samla in pengar för att vi skulle kunna åka.
Skolutbytet till Zaragoza pågick i 15 år. Det är nog ganska ovanligt att ett skolutbyte håller på i så många år och dessutom med samma lärare. Eleverna åkte på våren och när de var i Spanien bodde de hos spanska elever och på höstterminen åkte spanska elever till Sverige och fick gå i svensk skola.
–Jag har nog alltid velat bli lärare och jobba med barn. Jag visste att jag ville bli idrottslärare. På den tiden var det svårt att komma in på GIH, Gymnastik- och idrottshögskolan i Örebro, för att det var enda stället där man kunde få behörighet. Jag kom inte in första året jag sökte. Men då började jag läsa språk och fick extra poäng. Jag kom inte andra året heller och fortsatte att läsa språk och kom sedan in tredje året.
När kom du på att du ville bli lärare?
–Jag har nog alltid vetat att jag ville bli lärare. Det var det eller sjuksköterska. När jag var liten reste jag inte så mycket. Jag var med familjen i Tyskland en gång när jag var liten och tältade. Då tror jag intresset för språk kom. Jag hade två brevkompisar i Tyskland. I mitt yrke har jag tagit med mig hur mina gamla lärare var, de jag såg upp till och hur de gjorde mig intresserad. Jag hade en tyska lärare som jag tyckte var krävande och stenhård, men var bra och kunde förklara.
Vad var det bästa med yrket?
–Det var eleverna, det tvekar jag inte på. Just också att kunna vända en elev som har varit lite stökig i klassrummet och att som lärare kunna stå på sig. När det gällde betyg och elever som inte fick godkänt för att de inte uppfyllde kraven, kunde ibland föräldrar höra av sig och frågade varför. Men jag kan inte ge godkänt om de inte uppfyller kraven, jag måste följa regler och måste sätta rättvisa betyg.
Det sämsta?
–Det skulle nog vara lönen och de individuella lönerna, det kan bli fel. Det kan ju vara bra och dåligt.
Berätta något du aldrig kommer glömma?
–Jag glömmer ju aldrig resorna till Spanien med eleverna. Jag glömmer aldrig elever som träffat mig efter att det gått ut som sagt ”Lena, gud vad bra det var att du stod på dig” och ”vad bra att du ringde hem”. Jag tycker det är kul när de kommer fram.
Hur skulle dina elever beskriva dig?
–Det är nog olika, flera gamla elever har kommit fram till mig på stan och sagt att det var bra att jag stod på mig. Den sorten som kommer fram skulle nog beskriva mig som bra men sträng, men det finns nog också elever som tänker ” Åh fy, herregud hon var ju omöjlig” kanske de kan tycka. Men jag hoppas de förstod att jag ville deras bästa.
Kollegor då?
–Kanske lite tystlåten och om hon säger något är det något som hon verkligen vill ha sagt. Det beror helt på vad det är för kollegor. Jag har nu pensionärskollegor som jag träffar och vi trivs bra tillsammans. Då och då träffar jag lärare och mitt arbetslag och går ut och äter.
Vad var det som gjorde att du fortsatte?
–Jag har alltid velat bli lärare innerst inne och jag har aldrig ångrat det. Jag orkade pendla fram och tillbaka till Filipstad tre dagar i veckan när jag hade en liten bebis hemma. Jag tyckte att det var så roligt och visste att jag skulle vara lärare. Det enda var om jag skulle bli idrotts- eller språklärare, men det var tur att jag valde språk, tänk om jag varit idrottslärare när jag var 67 år, som jag var när jag gick i pension.
Lena Jarl tränar på sin fritid och läser många böcker. Det får gärna vara spännande och läskiga historier.
Lena Jarl trivdes jättebra som spanska lärare och tyckte det var roligt med resorna till Spanien.