Att säga att Cyberpunk 2077 är efterlängtat är en underdrift. Spelet har debatterats ganska flitigt redan innan det släppts, men nu är det till sist dags för spelarna att lägga vantarna på det. Cyberpunk 2077 är baserat på papper- och penna-rollspelet med samma namn, och målar upp en dystopisk framtid som genomsyras av cynism, där storföretag i princip äger i princip allt, medan resten slåss om smulorna i Night Citys skitiga gränder.
Du är en av de som försöker överleva på de här neonupplysta gatorna. Med dig har du dessutom Keanu Reeves, som spelar Johnny Silverhand – en rockstjärna och terrorist som inte drar sig för att bränna av atombomber för att jävlas med storföretagen. Reeves levererar Silverhands trötta, misantropiska oneliners på ett väldigt underhållande sätt. Men Silverhand är också ett destillat av vad Cyberpunks dystopiska samhälle gör med folk. Han äts upp sitt förakt för allt och alla, och kvar finns bara en nihilistisk, djupt osympatisk spillra av en människa kvar.
Spelrecension: Zelda som massförstörelsevapenSom rollspel är Cyberpunk 2077 allra bäst i de lugnare stunderna, även om actionsekvenserna kan vara klart kul de också. Tyvärr håller en stor mängd buggar tillbaka spelet en del. Trots det prickar spelet in väldigt höga höjder, och det finns ett mästerligt spel här bakom de tekniska fadäserna. Cyberpunk 2077 lyckas dessutom hitta värmande stråk av mänsklighet, som lyser starkare än neonljusen och skingrar det dystopiska mörkret något emellanåt.