I fem generationer har familjen Danielson verkat i Stöpsjön, en liten by strax nordväst om Filipstad.
När Peter Danielson nu skrivit en bok om byn, är det dock mycket mer än en släktkrönika. Boken handlar om Bergslagen och Sverige, om näringsliv och politik, hyttor och skog, utveckling och avveckling.
Vi träffas en dag när vintern försökt göra sitt intåg. Himlen är grå, men ett tunt lager snö har lagt sig och lyser upp kring den gamla hyttan, bergsmansgården och de andra byggnaderna som påminner om gamla tider.
Den första hyttan här anlades 1601. Malm från gruvor i Nordmark förvandlades till järn, bygden levde och utvecklades. När det gick som bäst slamrade det i hammarsmedjor, tackjärnet glödde och värmländskt järn gick på export ut i världen.
Sedan kom bruksdöden. 1882 skedde den sista blåsningen i masugnen i Stöpsjön.
"Många tysta år följde. Kolhus och järnbodar stod länge kvar som dystra skuggor i vinternatten", skriver Peter Danielson i boken.
Fem generationer
Den heter "Stöpsjöhyttan - bricka i svensk storpolitik". I boken berättar han om ursprunget till Stöpsjön, men också om hur byn - och Bergslagen - kunde förändras så kraftigt i slutet av 1800-talet.
– Jag har länge velat ha en sammanfattning över Stöpsjön och dess historia och då har jag inte bara menat inom min familj, säger Peter Danielson.
Familjen har verkat i Stöpsjön i fem generationer, men Peter går än längre bakåt och tar avstamp i 1600-talet. Han sätter också in byn i en större berättelse, den om Sverige och Bergslagen.
"Större perspektiv"
– Jag har velat ha ett större perspektiv, inte göra boken alldeles lokal, utan ta ett större grepp och se vilka idéhistoriska skeden det har varit, säger han.
Drivkraften i hans arbete med boken har varit att fördjupa sig i vilka makter som formade Filipstads bergslag.
Hur kunde ångloken bli ett problem för de små järnbruken? Hur gick det till när Uddeholmsbolaget växte på småbrukens bekostnad?
Missväxt, politikens olika inriktningar, uppfinningar - allt hade sin roll.
När var det som tuffast för Stöpsjöhyttan och de tidigare generationerna här?
– Under 1880- och 90-talet hade de det extremt svårt, och sedan återkom det ett par tillfällen, efter första världskriget och Krügerkraschen på 30-talet. De hade sina svårigheter, men de hade också sina glädjeämnen däremellan, säger Peter Danielson.
Konkurs
1879 gick August Danielson i konkurs, efter att ha gått i borgen för en skogsaffär på annan ort. Hans hustru Anna, som var den som haft med sig Stöpsjöhyttan i giftermålet, fick behålla gård och grund. Allt annat klubbades bort på auktion.
1893 tog tre av parets barn, Maria, Stina och Carl, över driften av gården. Järnets storhetstid var förbi, nu var skogsbruk och kolmilor i fokus.
1944 fick Peters pappa Ulf Danielson Stöpsjöhyttan som gåva av Maria och Carl, som var hans faster och farbror.
Peter Danielson tog över i slutet av 60-talet - fast så var det inte tänkt från början.
– Jag hade riktat in mig på ett annat liv, eftersom jag visste eller snarare kände att min äldre bror skulle ta över här. Jag fjärmade mig från Stöpsjön ganska aktivt, för att hitta något annan verksamhet.
1967 dog brodern.
Efter moget övervägande bytte Peter och hans fru riktning. Hon fick lärarjobb i Filipstad, han blev skogsförvaltare. I boken berättar han om skogen, men också om hur skogsföretaget påverkades av fondsocialism, progressiv beskattning, vänsterradikalisering med mera.
Vi pratade förut om när tidigare generationer hade det tuffast. När har du själv varit som närmast att ge upp?
– Under slutet av 80-talet och början på 90-talet. 1992 var det tveksamt om jag skulle föra över skulder och annat till mina barn. Skatter och räntor tärde på skogen så mycket att jag såg att de här två linjerna så småningom skulle skära varandra. Kostnaderna skulle bli för stora i förhållande till intäkterna. Hade det fortsatt, hade vi ju gjort av med skogen.
"Lägger sig i mycket"
Räddningen kom när kronan släpptes fri och lättnader gjordes i skattetrycket.
Idag är det snarare myndigheternas regelverk som sätter käppar i hjulen.
– Vi äger skogen, men myndigheter och andra lägger sig i det så mycket att det nästan blir lite ointressant att jobba med skog och skogsbruk. Däremot vill de inte ta det ekonomiska ansvaret.
Peter Danielson är själv intresserad av djur och natur och tycker om att arbeta med natur- och kulturmiljövård. I bokens rika bildmaterial finns inte bara en mängd historiska foton, utan också hans egna bilder på djur-, fågel- och växtliv.
– Vi försöker bygga upp en ekonomisk och ekologisk verksamhet, beskriver han.
Ändå gnisslar kontakterna med skogens myndigheter, som han tycker har ett uppifrånperspektiv.
Varje generation verkar ha sina utmaningar.
Hur ofta tänker du på generationerna som verkat här innan?
– Jag tänker inte på dem egentligen, men de finns i bakhuvudet i alla fall, fast inte så att jag försöker ta någon som helst hänsyn bakåt. Jag försöker se framåt, inte bakåt. Jag kan se vad de gjort och vilka ansträngningar de gjort, men Stöpsjöns väl och ve, beror inte på att jag tänker på vad de ansträngt sig för det här eller inte, utan det är bara framåt. Blir vi tvungna att sälja Stöpsjön kommer vi att göra det. Personligen vill jag inte tänka på dem i det sammanhanget.
Nästa generation är redan inne i firman: sonen är huvudägare. Hans och systerns val i framtiden är deras:
Ja, det du säger om din relation till tidigare led ger väl också dina barn en frihet?
– Ja, ja, absolut. Jag tänker inte ha en nostalgisk uppfattning om det där. Jag tycker inte jag ska ha någon hämsko på någon annan.