Ensidig debatt om marknadsskolan

Ledare
PUBLICERAD:
Fokusera på bildning och kunskap i skolan.
Foto: Pontus Lundahl/TT
Återigen flammar friskoledebatten. Läraren Filippa Mannerheims debattartikel i Expressen (17/11) och Björn Åstrands utredning om en mer likvärdig skola är två exempel på skrifter som har format det offentliga samtalet på sistone. ”Marknadsskolan” är ett begrepp som allt oftare används.

De som talar om marknadsskolan tenderar att använda ordet utifrån två olika innebörder. Den första är ståndpunkten att friskolevärlden blivit alltför dominerad av ett fåtal stora koncerner, mer intresserade av vinst än av att ge en bra utbildning.

Den andra söker beskriva att maktbalansen mellan skola och elever (samt deras föräldrar) förändrats till det sämre. När huvudmän vill locka elever görs det inte i första hand med hjälp av välutbildade lärare som förmår ställa krav på sina adepter och därigenom utveckla dem. Snarare frestas med glädjebetyg, gratis datorer och luftiga scheman med mycket sovmorgon.

Har friskolereformen lett till att en osund kundrelation har uppstått mellan skola och föräldrar, lärare och elever? Här måste svaret bli ett rungande ja. Och det är detta som gör denna fråga lite mer komplicerad än mycket annat på den dagspolitiska agendan. Det är nämligen möjligt för en borgerlig person och en socialist att dela problembeskrivning, utan att för den skull komma fram till samma lösning.

Sverige har förlorat mycket av den kunskapskultur som en gång byggde vårt land starkt. En kunskapskultur som löper från medeltida katolska kloster, via lutherska husförhör och vidare genom folkskolestadgan 1842. Med vänsterns långa marsch genom institutionerna har denna kunskapskultur allt mer eroderats. Och det är här debatten borde börja.

Om elever och föräldrar följer minsta motståndets lag och väljer ett luftslott till friskola, är det ett gigantiskt underbetyg för den familjens vilja att eftersträva bildning. Det är det yttersta sjukdomssymtomet på Sverige som kunskapsnation.

Samtidigt, kan man klandra dem? Om vi tänker oss att Pelle vill bli läkare och börjar på en skola som fungerar så som en utbildningsinstitution borde – med verkliga faktakunskaper, riktiga läroböcker och traditionell katederundervisning. Samtidigt går Lisa på en skola där eleverna planerar sin dag själva, ligger i en soffa med sin laptop och söker kunskap på egen hand. Pelle lär sig långt mer än Lisa, men Lisas skola sätter glädjebetyg så det blir Lisa som kommer in på läkarprogrammet – inte Pelle.

I en intervju i tidskriften Neo (3/14) konstaterade professorn i nationalekonomi Magnus Henrekson följande om betygsinflation: ”Det här är inget att bli förvånad över. Så arbetar privata företag, man svarar på de incitament som finns på marknaden”. Han framhöll därefter: ”Det jag inte begriper är hur borgerligheten har kunnat ge vänstern det här öppna målet”.

Det som behövs är att vi återupprättar kunskapsskolan. Det måste skapas konkreta kursplaner som leder till tydligt mätbara resultat samt kontrollmekanismer så att betygen motsvarar elevernas kunskaper. En fungerande marknad kräver spelregler och utgångspunkten måste vara bildningsidealet.

Om en friskolekoncern utifrån dessa förutsättningar både kan ge sina elever en god utbildning och generera vinst, skall de gratuleras – inte kritiseras. De problem som finns i svensk skola löses dock inte genom att försvåra för företagsamhet och valfrihet.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.