I en dyster tid landar glaskonstnären Annette Alsiö på Museet Kvarnen i Filipstad med en utställning som hyllar glädjen och fantasin.
– Det här är allvarliga saker, för det handlar om livsglädje, säger hon.
Glas kan vara skirt och elegant, men också tungt och stramt - fast Annette Alsiö betonar andra egenskaper i sina glas-skulpturer. Där finns lekfullhet, livliga färger och former som ger känslan av rörelse.
– I det här finns en lek, säger hon. Det finns också ett allvar i det, vad är det som får en att känna sig levande?
"Kaos av glasbitar"
Den som kikar in genom fönstret till hennes ateljé i Motala kan se att det pågår kreativ verksamhet i den före detta affärslokalen.
– Det har blivit rörigare och rörigare! Det ser ut som ett galet kaos av glasbitar, beskriver hon läget.
Ur detta kaos skapar hon med fritt sinne både stora, sammansatta verk och solitärer. Till de förstnämnda hör en magnifik ljuskrona, vars beståndsdelar är glas i form av bubblor och böjar, avlångt, sfäriskt och spiralformat glas.
– De är gjorda av delar som jag blåst och samlat på mig under alla år, säger hon.
När hon kom på idén att pussla ihop dem till ljuskronor uppstod stor arbetslust och stor glädje i att skapa.
– Jag har genuint jätteroligt! Jag har faktiskt en jäkla livslust! Jag älskar livet och det är så farligt att säga det, för då tror folk att man är ytlig och patetisk, men det är inte så - det finns ett djup i det här.
Ett liv med glaset
I 44 år har hon arbetat med glas – en resa som började med ett hastigt beslut i unga år.
– Jag var bara 17 år. Jag gick på konstskola i Göteborg och alla skulle söka till Konstfack men jag sa "nä, jag ska hålla på med glas".
Vad hon grundade det på vet hon inte riktigt idag, men så blev det. Via konstskolan på Orrefors och sedan många år med egen glashytta har hon levt ett helt liv med glaset.
– Det har inte varit en rak väg. Jag har slitit som ett djur, jag har jobbat, tappat fotfästet men jag har ändå klarat mig. Jag är inte lika orolig längre. Jag tror att jag klarar mig – fast jag vet inte hur!
Numera hyr hon in sig i en hytta när hon blåser glas, men gjuter, smälter och monterar i sin ateljé. Fusat (sammansmält) planglas, blåst och gjutet är hennes uttryck i glaset.
– Det är en soppa av tekniker, säger hon.
Hon växelverkar mellan dem och låter även flera tekniker mötas i de olika verken och hennes kärlek till materialet är tydlig.
– Jag tycker att glas är mjukt och varmt. Det är rörligt och lite som en dans att blåsa glas. Man både för och följer.
Kärleken har inte mattats med åren, tvärtom.
– Jag tycker det är ännu roligare idag. Man kan jämföra med att lära sig att spela ett instrument och man övar och övar. När man kommer till ett läge där man kan jamma - jag känner mig totalt avslappnad med vad jag gör. Jag kan inte spela något instrument, men det här är mitt instrument och jag leker med det.
"Fantasi är också allvar"
I det mer avslappnade läget rör hon sig idag i sin konst.
– Jag tror att jag varit rädd förut för att inte bli tagen som en seriös konstnär, men jag vet att jag är det, säger hon.
Nu är hon dessutom vuxen på riktigt, så vuxen att hon kan bejaka det lekfulla, strunta i andras förmodade förväntningar om hur konst ska vara eller se ut för att räknas. Hon skapar bortom det strikta eller pretentiösa.
– Jag orkar inte! Jag är inte sån! säger hon med ett leende.
Dessutom, påminner hon, är det en konstnärs uppgift att med sitt fria tänkande lyfta fram fantasins kraft och de värden den ger.
– Fantasi är också allvar. Utan fantasin hade människan inte överlevt - den är livsviktig!