Behövs ingen stor skattereform

Ledare
PUBLICERAD:
En överambitiös plan från Klas Eklund.
Foto: Claudio Bresciani / TT
Ekonomer älskar tanken på en stor skattereform. Frågan är dock om det egentligen behövs och om det skulle vara värt besväret. En genomgripande skattereform kommer inte att vara den mirakelkur för vare sig Sveriges ekonomi, statskassan eller hushållen som man tror och hoppas på.

Den senaste i raden att sälla sig till den här skaran är den inte helt okände nationalekonomen Klas Eklund. Nyligen så presenterade han ett förslag till en skattereform hos Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO), som är en sorts oberoende tankesmedja i finansdepartementets hägn. Bakgrunden är att det bland annat står i januariöverenskommelsen mellan de rödgröna och stödpartierna att en sådan reform skall sjösättas.

Det finns inte här plats att gå in på alla enskildheter, men i huvudsak går Eklunds förslag ut på att sänka skatten för arbets- och kapitalinkomster. Detta skall finansieras med breddad moms, vilket betyder mer enhetlig och därmed höjd skatt på många områden där den i dag är nedsatt (som för mat, böcker och media). Förenklingar av regelverken finns också med. Enklare, tydligare och mer enhetligt är syftet, och kontrasterar mot dagens lapptäcke av undantag och avdrag.

Allt detta kan ju i förstone låta bestickande, men det vilar en övertro på vad det skulle kunna åstadkomma – en vanlig ekonomsjuka. Idealet är det stora skattereformen 1991, som sedan "urgröpts" under tre decennier. Men alltför mycket har förändrats sedan dess för att en återgång skall vara möjlig eller ens önskvärd. Reformen 1991 var svaret på den tidens problem, som var rejält stora med till exempel skyhöga och snedvridande marginalskatter.

Även efter 1991 har vi successivt förbättrat skattesystemet, som med avvecklandet av de skadliga förmögenhets-, arvs- och gåvoskatterna, liksom fastighetsskatten (som Eklund föreslår återuppstå i begränsad form) och införandet av jobbskatteavdrag och Rut- och Rot-avdrag. Även den differentierade momsen har gjort viss konsumtion billigare. Det går förvisso att diskutera detta, men politiskt blir det svårt att göra matinköp dyrare för barnfamiljer, eller att beskatta hårt ansatta tidningar ännu mer. Att avfärda detta som ett lapptäcke är att inte riktigt se vad de betytt.

I ett högskatteland som Sverige är det nog snarare den här vägen som står till buds om man vill ha lägre skatter. Eklund föreslår heller inte sänkt skattetryck utan det hela handlar om att höjningar och sänkningar skall ta ut varandra. Detta är en stor brist i ett förslag som gör anspråk på att vara heltäckande. För hur heltäckande kan det vara om man inte tar hänsyn till resten av samhället och till utgiftssidan?

Sänkt skattetryck behöver inte nödvändigtvis betyda sänkta skatteinkomster. En mer välfungerande ekonomi med rätt incitament för arbete, förkovran och utveckling kommer att leda till ökade skatteintäkter även om skattesatserna sänks. Därtill måste man i mycket högre utsträckning än i dag se på hur våra skattepengar spenderas. Det finns för mycket slöseri och fusk, och alldeles för mycket onödiga utgifter som drabbar det som borde vara det offentligas kärnuppgifter. Där finns det sannerligen något att rensa upp i.

Nu föreligger det inget större politiskt tryck för en sådan här stor skattereform. Partierna verkar inte så angelägna – de ser väl heller inte något springande behov – och finansminister Magdalena Andersson (S) sade för ett år sedan att arbetet skjutits på framtiden. Det är nog lika bra.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.