Gymnasielagen är ett haveri

Ledare
PUBLICERAD:
Gymnasielagen löste inga problem.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Vi skall vara aktsamma med ordet haveri. Det används lite väl ofta i samtidens debatt. Men när det gäller den så kallade gymnasielagen kan vi verkligen tala om ett haveri, både juridiskt och moraliskt.

Förra veckan beslutade regeringen att förlänga den så kallade gymnasielagen. Det är en slags särlagstiftning från 2018 som i hast skrevs ihop för att gälla en grupp på runt 8 000 afghaner, nästan uteslutande män, som uppehöll sig i Sverige utan asylskäl. Lagen sågades av så gott som samtliga remissinstanser. Den bryter mot gällande regelverk och principen om likabehandling.

Lagen innebar att männen skulle få stanna i Sverige om de lyckades slutföra gymnasiestudier och sedan få jobb. De exakta reglerna fastställdes inte och Sveriges kommuner och regioner, SKR, har förgäves försökt förmå både regering och inblandade myndigheter att lämna besked. Under tiden har de som lagen gällt fått vända sig till lärare och socialsekreterare för att få veta om de skall få stanna i landet eller inte. Männen har hållits i limbo.

De afghanska männen brukar omnämnas som ensamkommande. Det är ett märkligt nyspråk som går tillbaka på det missvisande begreppet ensamkommande barn. Bakgrunden var att gruppen kom till Sverige i samband med den stora flyktingvågen från Syrien 2015.

Situationen i Afghanistan var då sådan att afghaner med automatik inte hade asylskäl. Afghanerna kom till Sverige därför att vi inte skickade tillbaka personer som var under 18 år. Till skillnad från grannländerna testade vi inte ålder och ifrågasatte inte heller asylsökande som uppgav att de förlorat sina identitetshandlingar. Resultatet var inte oväntat att det stora flertalet av männen hävdade att de var strax under 18 år. De som var ärliga med att de var äldre än 18 år skickades hem.

Snart uppstod förstås situationen att männen fyllde 18 men fortfarande saknade asylskäl. En del accepterade de svenska reglerna och återvände hem. Men runt 8 000 valde att stanna. Skulle de avvisas? Nej, menade Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Och så skapades gymnasielagen.

Redan från början stod det klart att lagen inte löste afghanernas situation. Politikerna borde ha kunnat förstå svårigheten för någon att resa från ett av de områden i världen som har svagast utbildningstradition och sedan snabbt förväntas klara av gymnasieskolan i ett av världens mest utvecklade länder. Många hoppade av studierna och hamnade utanför samhället.

Hela gruppen lever fem år efter att de kom till Sverige utan vetskap om vad framtiden bär med sig. Moderaterna vill att gruppen behandlas som andra asylsökande. Det vill säga att de ombeds att resa tillbaka om de saknar asylskäl. Men regeringen väljer alltså att förlänga gymnasielagen. Det mesta pekar på att det slutar med en amnesti. Minst sagt orättvist mot de afghaner som valde att respektera svensk lag och återvända hem.

En del av männen kommer säkert klara sig bra i Sverige. Men många kommer att behöva få sin försörjning från kommunerna. När de fått uppehållstillstånd kommer dessutom anhöriginvandring kopplad till gruppen vilket kräver ytterligare resurser. Resurser som till exempel hade kunnat användas för att hjälpa verkliga flyktingar.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.