Hon bjöd med Inger Stark till danskvällen på Sandgrund.
Men medan Solveig Höglund och det övriga sällskapet fortsatte med efterfest på ett hotell valde väninnan att promenera hem.
Nu är det 30 år sedan Inger Stark överfölls och kastades ut på isen - samtidigt som det brutala mordet fortfarande gäckar polisen.
– Jag skulle önska att det blev uppklarat så att den som har gjort det får sitt straff, säger Solveig Höglund.
Den välkända tidigare dansrestaurangen vid älvstranden ligger ett stenkast från Solveig Höglunds hem i Karlstad där hon sitter och minns tillbaka på den ödesdigra utekvällen i slutet av november 1990.
Det var trämässa och fullt med folk i Karlstad, på kvällarna festade deltagarna på den populära dansrestaurangen Sandgrund. Solveig, i dag 70 år gammal men som då ofta var ute i nöjeslivet, hade redan året innan blivit ombedd av en släkting till sin make att ta med kvinnliga vänner ut.
– Han sa "Du Solveig som är ute och härjar och festar mycket och känner så mycket folk, när jag kommer hit nästa år kan du väl bjuda med lite folk, lite tjejer". Så jag bjöd med mig själv och min svägerska och Inger Stark.
Snäll och ambitiös
Hon och Inger hade arbetat tillsammans inom socialtjänsten i Karlstad i över 15 år och kom bra överens. De umgicks sällan privat, men på jobbets ofta förekommande fester och gemensamma resor hängde de ihop.
– Hon och jag var väldigt olika men vi funkade väldigt bra tillsammans i jobbet. Hon var mycket försiktig och väldigt snäll och varm och go, jag tror hon hade förtroende för mig, säger Solveig Höglund.
Gemensamma chefen Ingvar Eriksson har samma bild:
-Inger var en ganska stillsam person, försiktig, noggrann, märktes inte utåt särskilt mycket men mycket ambitiös i sitt jobb, säger han.
Taxi till Sandgrund
Men de sista månaderna hade Inger Stark börjat intressera sig mer för sitt utseende, gått på färganalys och piffat till kläderna. På helgerna var hon ofta ute och dansade.
– Helt plötsligt blev hon som en blomma som blommade ut, säger Solveig Höglund.
När hon frågade om kollegan ville följa med till Sandgrund tackade Inger Stark utan tvekan ja.
– Jag tyckte det var roligt att kunna bjuda med henne för jag visste att hon inte brukade bli bjuden på sådana kalas som jag blev bjuden på.
Då arbetskamraterna jobbat klart onsdagen den 28 november åkte de raka vägen från socialkontoret på Rud hem till Ingers lägenhet på Bellevue i Karlstad. Båda hade tagit ledigt dagen efter och de bytte de om och gjorde sig i ordning innan de tog en taxi till Sandgrund och mötte upp Solveigs vänner.
Champagne och drinkar
Inne på restaurangen var ett stort runt bord reserverat för hela sällskapet som åt middag och drack champagne med gott humör.
– Den ena efter den andra kom ju och bjöd på drinkar och champagne. Vi var väldigt uppvaktade med alla karlar där. Det kom massor och bjöd så det var high life.
När dansrestaurangen stängde vid två på natten gick sällskapet i samlad trupp in mot stan för att fortsätta kvällen inne på det hotell där flera av Solveigs vänner bodde. Men Inger hamnade på efterkälken tillsammans med en man i 50-årsåldern som hon hade träffat under kvällen.
– Hon gick långt bakom oss med någon, så det var ingen av oss som märkte att hon kom bort och inte gick med in på hotellet.
Väktare sista vittnet
Inger Stark blev i stället följd till taxistationen i närheten av järnvägsstationen. Mannen i 50-årsåldern har senare berättat för polis att han lämnade Inger där. Tre män i 20-årsåldern som också väntade på taxi småpratade med henne innan de fick en bil och lämnade platsen vid tretiden på morgonen.
Därefter har ingen kunnat förstå vad som hände - men av oklar anledning beslutade Inger Stark sig för att lämna taxistationen och promenera den drygt tre kilometer långa sträckan till hemmet på Bellevue.
Väktaren Ingemar Johansson - som då bevakade bygget av Filmstaden - såg klockan 03.15 en ensam kvinna som med största sannolikhet var Inger Stark svänga in på Drottninggatan och fortsätta ner mot Älvgatan. Efter henne gick en okänd man i ljus rock.
– Hon sneddade över Drottninggatan och precis när hon är framme vid entrén till stadshuset hör jag ytterligare steg på gatan. Det var något med hans sätt – han stannar till och kollar sig runt – som gör att jag hajar till. ”Fan, är det en våldtäkt på gång”, minns jag att jag tänkte, sa Ingemar Johansson till NWT vid ett tidigare tillfälle.
Fastfrusen i isen
Han beslutade sig för att springa efter paret, men då var båda redan försvunna och när han inte hörde några konstiga ljud återvände han till sin arbetsplats.
Drygt fyra timmar senare larmades polisen till viadukten under Klaraborgsbron.
En förbipasserande hade då sett en död kvinna ligga fastfrusen i isen. På gångbanan bredvid älven stod Inger Starks handväska med hennes dansskor i, på den grå betongväggen syntes stora mängder blod.
– Läget ser inte bra ut. Vi har hört ett stort antal personer men har ännu inte mycket att arbeta efter, sa kriminalinspektör Karl-Arne Hjalmarsson till NWT kort efter mordet.
"Något man aldrig glömmer"
Händelsen kom som en chock för Inger Starks kollegor, som blev informerade om mordet under torsdagsförmiddagen.
– Det är en sak som man aldrig glömmer. Det ställde ju allt på huvudet på något sätt. Det dröjde länge innan man kunde återgå till det normala igen, säger kollegan Gunnar Ekman.
– Det är en av de händelser som var mest dramatisk av allt och då har jag ändå jobbat med mycket svåra ärenden. Men det här var något som vi inte hade någon mall för hur vi skulle hantera, säger Ingvar Eriksson.
Trots ett intensivt polisarbete där så väl deltagare vid trämässan som personer som funnits i Inger Starks privat- och arbetsliv kartlagts, förhör med hundratals vittnen och flera olika analyser av Ingers kläder har utredarna hittills kammat noll.
Mörkrädd
Genom åren har nya vittnen tillkommit och lämnat tidigare okända uppgifter, men hittills har de inte lett någonstans och 30 år senare är mordet fortfarande en gåta.
Solveig Höglund är mycket frågande till att hennes väninna och kollega valde att promenera hem ensam mitt i natten.
Hon förklarar att Inger Stark inte ens vågade stå ensam vid busshållplatsen utanför jobbet när mörkret fallit:
– Jag kan inte för mitt liv fatta att hon var på väg att gå hem, det är för mig helt ofattbart. Den tiden på natten är det mörkt och hon var ju rädd för mörkret och tyckte det var obehagligt.
"Jag saknar Inger"
Vid flera tillfällen har hon anklagat sig själv för att hon bjöd med Inger Stark till Sandgrund och tänkt att väninnan inte skulle ha blivit mördad om hon inte följt med ut.
– Det har gått så lång tid nu... och jag har ju tittat på korten ibland. Jag tror ändå att hon var glad att följa med ut, säger Solveig Höglund.
Inger Starks närmaste anhörig som fortfarande är i livet är kusinen Inga Stark. Hon tycker fortfarande att det olösta mordet är mycket jobbigt att tala om, men säger:
– Jag saknar Inger hela tiden, naturligtvis gör jag det.
Tidslinje: Mordet på Inger StarkGW säker på gärningsman: Jag tror inte, jag är hundra