Jubilerande Lesjöfors museum berättar om bruket, livet och människan

Publicerad:
Larseric Vänerlöf är den som tagit initiativet till museet och under alla år lett uppbyggnaden av det som kom att bli ett av Sveriges mest annorlunda museer. Foto: Lisa Olaison

Grattis, Lesjöfors museum! Den här helgen fyller det mycket annorlunda museet 30 år. Här myllrar det av maskiner och prylar, ljud och dofter, som berättar om livet i ett genuint brukssamhälle.

– Människan har nog varit det viktiga för mig. Jag har velat ha med människan i museet, på alla möjliga och omöjliga sätt, säger initiativtagaren Larseric Vänerlöf.

En iskall februaridag 1982 pulsar en tunt klädd stockholmare runt i meterdjup snö vid ett öde kapell i Lesjöfors. Hans annons i kristna tidningen Dagen där han efterlyst kapell till salu har lett honom hit. Trots den kyliga starten, gillar han vad han ser och fångas av det varma bemötande han får.

Mannen är Larseric Vänerlöf och hans längtan ut på landet kom att sätta bestående spår i Lesjöfors. Han är konstnären som blev museiman, med det ovanliga museet om bruksorten Lesjöfors som livsverk.

Lesjöfors stämplade lådor som gick på export till Indien med denna skräckinjagande figur, för att hålla tjuvar borta från innehållet, från slutet av 20-talet.
Lesjöfors stämplade lådor som gick på export till Indien med denna skräckinjagande figur, för att hålla tjuvar borta från innehållet, från slutet av 20-talet. Foto: Lisa Olaison

Nyårsdagen 1987 går Larseric Vänerlöf på promenad genom Lesjöfors. Han börjar längst i söder och när han når fram till industribyggnaderna mitt i byn stannar han till.

– När jag kom hit upp tyckte jag det var så vackra byggnader!

De är övergivna efter Lesjöforsbolagets konkurs två år tidigare och kommunens planer kring dem är luddiga. I Larserics huvud börjar tankar på ett slags museum ta form.

I kontakterna med kommunen går det dock trögt i början. Inte heller alla i ortsbefolkningen tror på den inflyttade 08:an.

– Jag höll på att ge upp. Det var väldigt motigt, men det triggade mig också. Jag ville visa att jag vill något med det här, säger han.

Samtidigt, framhåller han, fanns det också en grupp som verkligen stöttade och hjälpte till. En förening bildades.

– Annars undrar jag om man hade orkat, för det var så kompakt... jag tror inte det var motstånd så mycket som oförståelse eller vad jag ska kalla det för.

Som liten blev Larseric Vänerlöf medsläpad på många museer av sin far. "Det satte väl något frö! Jag har alltid varit intresserad av historia och företrädesvis svensk historia." I ett rum på museets övervåning finns bilder av Lesjöforsfotografen Kjell Kvarnström.
Som liten blev Larseric Vänerlöf medsläpad på många museer av sin far. "Det satte väl något frö! Jag har alltid varit intresserad av historia och företrädesvis svensk historia." I ett rum på museets övervåning finns bilder av Lesjöforsfotografen Kjell Kvarnström. Foto: Lisa Olaison

Vid den här tiden hade han nyligen gjort en permanent utställning till Museet Kvarnen i Filipstad. I Lesjöfors såg han möjligheterna att skapa något större och med äkta material, men det var inte en färdig vision han hade i huvudet. Idéerna kom efter hand.

– Det har gått på improvisation så att säga.

Han minns med glädje hur lustfyllt det var att arbeta med uppbyggnaden.

– Det var så fritt.

I museets miljöer finns tidstypiska möbler och andra föremål, men också ljud och bild. I det här rummet visas Värmlandsinslag från Hylands hörna i tv-apparaten.
I museets miljöer finns tidstypiska möbler och andra föremål, men också ljud och bild. I det här rummet visas Värmlandsinslag från Hylands hörna i tv-apparaten. Foto: Lisa Olaison

29 november 1990. Museet invigs!

– Det tyckte jag passade för det var det datumet Lesjöfors fick sitt privilegiebrev, 1675, berättar Larseric Vänerlöf.

Vad minns du av den dagen?

– Att jag var så trött! Jag var så slut, att ordföranden till och med undrade om jag var berusad. Jag hängde inte ihop! Jag sov inte en blund de sista veckorna förutom tupplurar mitt på dan, när man somnade av sig själv. Jag var ju här hela natten och fick lära mig köra en truck för att få in grejer. Det var så mycket som skulle göras.

Museet blev omtyckt, en gång till och med nominerat till ett europeiskt pris som Årets museum. Larseric är inte en man av stora ord - men stolt måste han ju vara?

– Jag är mer nöjd med att vi fick det gjort! Sen hur det blev och så där, jo, det är ok och bra. Men visst, i det här formatet får du nog leta, om du ska hitta något liknande.

"Aldrig i livet att jag går ner dit", sa Hans Magnusson (närmast kameran) när museet var nytt, men han ändrade sig. Nu tillhör han museets kärntrust. Benny Nykvist också.
"Aldrig i livet att jag går ner dit", sa Hans Magnusson (närmast kameran) när museet var nytt, men han ändrade sig. Nu tillhör han museets kärntrust. Benny Nykvist också. Foto: Lisa Olaison

25 november 2020. Det är onsdag förmiddag; ett gäng äldre herrar fikar i museets stora sal. De är något färre än vanligt och sitter glesare - pandemin, du vet - men veckoträffarna är viktiga.

Flera av dem har arbetat på bruket och är uppvuxna i samhället som museet skildrar.

– När det här med museet började tyckte jag, om jag ska vara ärlig, att det här var väl inget att ha. Den här skiten gick man ju och sparkade i varje dag. Det var ju inga museiföremål, säger Olle Engström. Med åren omvärderade jag det!

Hans Magnusson är ännu tydligare. "Aldrig i livet att jag går ner dit", var hans inställning när museet var nytt. Men han gick ju dit ändå till slut och såg sin forna arbetsplats i nytt ljus.

– Sen blev jag fast här!

Varför blev det ett museum just här - det finns ju många bruksorter?

– Orsaken sitter där, säger Hans och pekar mot Larseric.

– Att Larseric kom hit var rena lyckträffen. Han är konstnär, säger Leif Dahlberg.

– Ja, han såg med rätt ögon, säger Olle Engström. Vi hade inte brytt oss då om det bara försvunnit.

– Ju äldre jag blir, desto mer imponerad blir jag av museet. Man kan aldrig dra framåt, om man inte vet vad som hänt bakåt. Historien här är jätteviktig, säger Benny Nykvist.

Bandyn, baronen och bruket - det var tre hörnpelare i Lesjöfors under storhetstiden.
Bandyn, baronen och bruket - det var tre hörnpelare i Lesjöfors under storhetstiden. Foto: Lisa Olaison

På museet finns alla möjliga aspekter av Lesjöfors historia samlad. Bruk och bandy, folkhem och föreningsliv, skogen och nöjena, vardag och fest.

För de äldre besökarna är igenkänningen stor - och det är mest äldre som kommer.

– Det är inte naturligt för någon som är 15-20 år att intressera sig för sin historia. Man har fullt upp med tjejer och mopeder och bilar och allt vad det nu är, säger Larseric, som tror att man snarare ska rikta in sig på att få in fler medelålders och 60-plussare än fler yngre.

Alla roliga prylar till trots är det inte nostalgi han siktar på att locka med.

– Det är en återvändsgränd. Definitionen på nostalgi är sjuklig hemlängtan. Däremot igenkänning, det är en annan sak.

Inget tillbakalängtande?

– Nej, det har jag aldrig förstått.

Museet doftar av 50-60-tal, men Larseric ser inte den tiden som idyllisk.

– Då känner man inte till hur det var! Det var inte alls så kul och rosarött alla gånger. Det var ganska tufft och hård utslagning.

Gerard De Geer blev känd som Bandybaronen. Industriledaren stöttade bandylaget, som har en viktig roll i berättelsen om Lesjöfors.
Gerard De Geer blev känd som Bandybaronen. Industriledaren stöttade bandylaget, som har en viktig roll i berättelsen om Lesjöfors. Foto: Lisa Olaison

Hur det var att bo i Lesjöfors på den tiden beror på vem du var, påpekar han:

– Var du homosexuell och intresserad av konst tror jag att du hade ett helvete. Men gick du in i mallen, jobbade i fjäderverkstaden och var intresserad av bandy, då tror jag det var ganska bekvämt.

Framtidsplaner

Tre decennier efter invigningen är Larseric Vänerlöf fortfarande aktiv på museet, helt ideellt. För framtiden hoppas han på en stadig lösning med kommunen och Värmlands museum, vilket är på gång.

– Jag vill hitta någon organisation som kan ta det yttersta ansvaret och det är bra om det både är kommunen och Värmlands museum, så det inte klappar ihop. Det skulle kännas tragiskt.

Är Lesjöfors museum klart nu?

– Nej, det är det ju inte. Förhoppningsvis är det inte det. Visst är det presentabelt, men lite ska det förfinas här och lite ska det plockas bort där. Framför allt plockas bort - till slut kan det bli så mycket att du ser inte. Jag vill ha ordning i kaoset här!

In i varje detalj finns en berättelse. Så här ser ut på en av museets toaletter.
In i varje detalj finns en berättelse. Så här ser ut på en av museets toaletter. Foto: Lisa Olaison

Artikeltaggar

FilipstadHistoriaJubileumLarseric VänerlöfLesjöforsLesjöfors museumMuseumNöje/KulturnostalgiOlle EngströmVärmlands museum

Så här jobbar NWT med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.

Läs vidare