I går kom beskedet från Miljöpartiets valberedning att de nominerar Märta Stenevi som nytt språkrör efter Isabella Lövin. Även hyfsat politiskt intresserade må vara ursäktade om de reagerade på nyheten med ett "vem då?". Och det i sig illustrerar mer än väl Miljöpartiets problem.
Just nu är Märta Stenevi partisekreterare, en post hon fick så sent som förra året, och hon har inte satt några direkta avtryck. Det är kanske inte en uppgift för en partisekreterare, men inte heller någon av de andra sju kandidaterna väcker några större känslor av igenkännande hos vare sig svensken i allmänhet eller den lite mer politiskt bevandrade.
Eller vad sägs om Janine Alm Ericson, (jämställdhetspolitisk talesperson), Annika Hirvonen Falk (gruppledare och migrationspolitisk talesperson), Rebecka Le Moine (talesperson för biologisk mångfald), Åsa Lindhagen (jämställdhetsminister), Karolina Skog (ekonomisk-politisk talesperson och före detta miljöminister), Elin Söderberg (distriktsordförande i Västerbotten) och Pernilla Stålhammar (socialpolitisk talesperson). Anledningen till uppräkningen är att det trots allt inte är säkert att det blir Stenevi.
Det här handlar om Miljöpartiet och där har man närmast som tradition att inte ta för allvarligt på valberedningars förslag. Det kan mycket väl bli så att flera av de andra kandidaterna fortsätter att kandidera och då sker avgörandet på kongressen den 31 januari. Det är inte säkert att det blir så, men Stenevi själv valdes till partisekreterare 2019 utan att ha nominerats av valberedningen.
I den mån det varit kontroverser kring Stenevi så har det enligt Expressen funnits visst missnöje med henne i partiledningen för att hon varit för följsam mot politikerna ute i landet. Det borde tala till hennes fördel eftersom det är lokalpolitikerna som får kratta upp i verkligheten när rikspolitikerna fattar illa genomtänkta beslut. Å andra sidan gör det henne inte till en så värst omstörtande figur. "Om Miljöpartiet ska växa så räcker det inte att vi blir radikala nog för Greta-generationen. Vi måste även få deras mammor och pappor att lyssna på oss", sade hon i går.
Det återstår att se om det räcker. Miljöpartiet går kräftgång i opinionen och har inte mycket att visa upp för sina sex år av samregerande med Socialdemokraterna. Det finns en risk, eller chans beroende på hur man ser det, att de åker ur riksdagen i nästa val. Varken Stenevi eller någon av de andra kandidaterna ser ut att vara det språkrör som skulle klara av att vända vinden. Och det nuvarande manliga språkröret Per Bolund har inte heller inneburit något lyft.
Egentligen är det inte så konstigt. Själva tanken med att ha två språkrör och inte en partiledare är att individen inte skall spela någon större roll. De skall ju bara vara talespersoner för partiets politik. I praktiken har det aldrig varit så. Miljöpartiet har under hela sin existens förvisso haft en mängd språkrör som få kommer ihåg i dag, men de gånger man lyckats mer har varit då de haft språkrör som inte varit rädda för att ta för sig, som epoken Maria Wetterstrand/Peter Eriksson.
Det återstår att se vad som händer. Kommer partiet att känna sig tillräckligt desperata med tanke på opinionsläget, och lyfta fram en mer radikal kandidat? Som kanske till och med skulle sätta regeringssamarbetet i fara? Troligen inte. Socialdemokraterna har skickligt navigerat runt de grynnorna och skjutit upp, begravt eller på andra sätt kringgått besvärliga beslut som skulle ha riskerat regeringsmakten. Men man vet aldrig riktigt med miljöpartisterna.