Systemfel i äldrevården

Ledare | Coronaviruset
PUBLICERAD:
Överge inte de äldre på äldreboendena.
Foto: Christine Olsson/TT
I tisdags kom svidande kritik från Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) när det gäller coronavården på våra äldreboenden. Grundproblemet fanns dock redan innan coronan och beror på det uppsplittrade ansvaret mellan kommuner och regioner för de äldres sjukvård.

Inte en enda av Sveriges 21 regioner slapp undan kritik för Covid-19-vården av äldre. Något specifikt för just Värmlands del fanns dock inte eftersom underlaget under den granskade perioden inte var tillräckligt stort. Men icke desto mindre så får alla regioner ta åt sig för bristerna. Alldeles för många äldre har inte fått en individuell läkarbedömning.

Enligt den granskning av journaler som Ivo har gjort så var det ungefär en femtedel av boende på äldreboenden som inte bedömts av läkare. Av dessa var det sedan 40 procent som inte ens fick en individuell bedömning av en sjuksköterska. Där det ändå har skett en läkarbedömning har det övervägande antalet gjorts på distans, framför allt på telefon. Bara runt 6 procent har gjorts genom ett faktiskt fysiskt besök.

Detta är under all kritik. De äldre, som ju också är särskilt utsatta under pandemin, förtjänar en ordentlig och individuell bedömning av medicinskt kunniga. De här bristerna förklarar också varför det är så pass många äldre som inte fått adekvat coronavård och ibland har fall avskrivits utan att det ens övervägts någon åtgärd.

Det hela rör sig om ett systemfel, som var känt långt tidigare men som satts i blixtbelysning under coronapandemin. Sedan den så kallade ädelreformen i början av 1990-talet är det kommunerna som har huvudansvar för äldreomsorgen. Men när det gäller vården är ansvaret uppdelat. Kommunerna har anställda sjuksköterskor och undersköterskor, men läkarna är anställda av regionerna (det som tidigare kallades landsting). Läkarnas verksamhet i äldrevården sker genom avtal med kommunerna.

Att detta skapat problem säger sig självt. Kommunerna är faktiskt förbjudna i lag att anställa egna läkare. Samtidigt är det ändå kommunernas medicinskt ansvariga sjuksköterskor som ansvarar för säkerhet och kvalitet i äldrevården. Läkartiden för de äldre är också dyrbar, och många vittnar om att man helt enkelt inte hinner med och är för få. Då blir det som det blir.

Trots detta ville inte socialminister Lena Hallengren (S) kännas vid att det skulle röra sig om ett systemfel. Istället skyllde hon på regionerna, något som blivit vanligt från regeringens håll. Nu har varken regionerna eller kommunerna gjort särskilt bra ifrån sig under pandemin, men de rår inte heller över hur organisationen och den delade ansvarsfördelningen ser ut.

Äldreomsorg är i mångt och mycket äldrevård, och den utvecklingen har accelererat sedan 90-talet i takt med att vi lever allt längre, men då också blir mer vårdkrävande vid hög ålder. Därför är det olyckligt att kommunerna inte får ha egna läkare och bedriva den sjukvård för äldre som behövs. Och det handlar som sagt inte bara om coronan. Förhoppningsvis kan dock de nu blottlagda problemen i pandemins spår få fart på diskussionen om vi inte borde organisera äldrevården annorlunda i framtiden.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.