De långtidssjuka

Fembarnsmamman Elin, 37, fortfarande sjuk: "Det är helt absurt"

De värsta symtomen • Framtidstron • "Obehaglig sjukdom"

För sju månader sedan insjuknade Elin Englund, 37, i covid-19, men hon kommer inte att fira advent som frisk.

Hon beskriver sitt liv som "helt absurt".

– Hoppet är det sista som försvinner. Det går inte att gräva ner sig, säger fembarnsmamman.

I Elin Englunds trädgård i Kristinehamn leker hennes barn, Ada, 4, och Ester, 7.

Båda två fick gå hem från skolan med snuva för några dagar sedan och väntar nu på att avsluta det där sista dygnet som symtomfria.

Det märks på Ada och Ester att de är uttråkade. Regnet ligger i luften, löven sliriga på marken och det blåser från alla håll.

Ada vill gå ner från lekställningen och söker hjälp från sin mamma. Elin bär ner henne. Flämtar sedan efter andan.

– Jag känner mig fortfarande helt hjärntrött typ. Ibland hittar jag inte rätt ord, tappar bort mig i meningar – och sedan är det fortfarande andningen, säger 37-åringen.

I september fick jag söka vård akut, då det blev så illa att jag inte kunde böja huvudet framåt

I slutet av april blev Elin Englund sjuk. Allt började med relativt milda symtom, som hon tidigare berättat för NWT, men när hostan kom eskalerade allt.

– I maj var det som tuffast. Andningen var fruktansvärd. Febern var hög. Jag fick ju åka ambulans en gång när jag hade så ont i bröstet. Då blev jag inlagd, säger hon.

Elin Englund hjälper sin dotter Ada ner från lekställningen.
Elin Englund hjälper sin dotter Ada ner från lekställningen. Foto: Viktor Sunnemark

I fem veckor låg Elin Englund bara på soffan. Den begränsade syreförmågan satte stopp för hennes ork medan hennes fem barn gick i skolan och förskolan, hade både läxor och fritidsaktiviteter. Hennes man var permitterad och jobbade 60 procent.

– Min man gjorde allt, säger hon.

•••

Symtomen för 37-åringen blev mildare med tiden, samtidigt som de aldrig helt försvann. Sommaren var kantad av bortdomningar i ansiktet, en konstant trötthet och svimningsattacker.

Elin fick själv aldrig möjligheten att testa sig för viruset när hon insjuknade i april. Gruppen som fick testa sig då i Värmland var väldigt begränsad.

Först senare provtogs Elin, vilket gör att det kan vara svårt att hitta viruset, och resultatet var negativt. Men diagnosen har blivit bekräftad av hennes läkare i efterhand, förklarar hon.

I sin vildaste fantasi trodde hon aldrig att hon skulle vara sjuk än i dag.

Visst, förklarar hon, symtomen mildras för varje dag som går, men ibland kommer helt nya och vissa vägrar bara försvinna.

– Jag har varit väldigt yr det senaste. I september fick jag söka vård akut, då det blev så illa att jag inte kunde böja huvudet framåt.

"Om jag skulle gå upp till att jobba på 100 procent? Nej, det skulle jag inte palla än. Då skulle jag bli helt slut", säger Elin Englund.
"Om jag skulle gå upp till att jobba på 100 procent? Nej, det skulle jag inte palla än. Då skulle jag bli helt slut", säger Elin Englund. Foto: Viktor Sunnemark

– De trodde att jag hade fått kristallsjukan. Jag har fått en remiss till öron-, näsa- och halsmottagningen. Men den har inte kommit än.

Kristallsjukan är ingen semester. Det vet den som haft det. Små kalkkristaller i innerörat lossnar, vilket kan göra dig mycket yr. Den leder ofta till Illamående, dålig balans och svårt att gå.

Jag är inte mig själv än. Jag var ingen person som satte mig i soffan direkt efter jobbet.

Elin Englund har i dag inte längre någon kontakt med vården, men önskar att få komma intill och börja med rehabilitering.

I dag arbetar hon på 75 procent och vilket fungerar, säger hon. Hon jobbar som lärare på Ölmeskolan i Kristinehamns kommun. Men arbetsbelastningen går inte obemärkt förbi på den sjukdomsdrabbade kroppen.

– Jag är inte mig själv än. Jag var ingen person som satte mig i soffan direkt efter jobbet. Jag brukade alltid hålla i gång från morgonen till kanske nio på kvällen. Efter att alla hade käkat middag och de yngsta gått och lagt sig kanske jag kunde landa i soffan lite. Nu måste jag sätta mig och vila med en gång när jag kommer hem.

– Om jag skulle gå upp till att jobba på 100 procent? Nej, det skulle jag inte palla än. Då skulle jag bli helt slut. Jag behöver återhämta mig ofta. Och det är inte mitt vanliga jag.

•••

Ada och Ester byter lekställningen mot studsmattan. Med raska, snabba steg tar sig barnen ut på det elastiska materialet och drar igång. Hopp efter hopp.

Elin Englund står bredvid. Hon förklarar att det – efter det tuffa året kantat av covidkaos – vilar ett orosmoln över familjen.

Elin Englunds döttrar lekar vid studsmattan. Själv är Elin orolig för om någon i hennes familj skulle bli lika sjuk som hon.
Elin Englunds döttrar lekar vid studsmattan. Själv är Elin orolig för om någon i hennes familj skulle bli lika sjuk som hon. Foto: Viktor Sunnemark

– Barnen och min man, vi vet ju aldrig om de har blivit immuna efter att jag har varit sjuk. Eller om de kan bli lika sjuka som mig. Eller om jag ens är immun. Det är så många som bara säger att det här är antingen en förkylning eller att man blir, för vissa då, dödssjuk. Men det finns ett mellanrum! Där är det är inte kul att vara.

– Det finns hur många symtom som helst, känns det som. Och nu ökar det i samhället, det här är en obehaglig sjukdom.

Hur ser du på din egen framtid då?

– Det är helt absurt att det har blivit så här. Det är svårt att greppa. Men jag kan inte tänka på det hela tiden. Det går inte, utan jag får ta dagen som den kommer och försöka leva i nuet. Vissa dagar är jobbigare än andra. Jag tror att det kommer krävas träning för att jag ska bli bättre och att jag ska orka hålla i. Det är det som krävs, tror jag. Nu är jag inte någon läkare, men det känns som det.

I dag känner hon sig som en skugga av den Elin Englund som fanns innan april, innan coronapandemin, innan hjärntröttheten. Hon som var en väldigt aktiv fembarnsmamma, som gärna sprang i skogen och spelade fotboll.

Men dit ska hon tillbaka. Där råder det ingen tvekan.

– Alltså, hoppet är det sista som försvinner. Det går inte att gräva ner sig. Målet är att jag till slut ska bli den jag en gång var.

Publicerad:

Artikeltaggar

De långtidssjukaRegion VärmlandVård och omsorgVärmlands län