• idag
    22 jan
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    23 jan
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    24 jan
    -1°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    25 jan
    -3°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    26 jan
    -6°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm

Målkonflikt i skogen

Ledare
PUBLICERAD:
Rebecka Le Moine kandiderar som språkrör för Miljöpartiet.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Miljöpartiet vill både ha träden och hugga dem. I en debattartikel i Svenska Dagbladet (11/11) skriver språkrörskandidaten Rebecka Le Moine att hon vill förbjuda kalhyggen större än runt två hektar.

Förslaget från den östgötska riksdagsledamoten visar att det går att se på ett hygge på två sätt. Den ena synen ger Le Moine själv uttryck för i texten. ”När vi ser ett kalhygge ser vi en miljökatastrof”, skriver hon. Det andra sättet att betrakta en skogsavverkning har fångats av statsminister Stefan Löfven (S). När han för ett par år sedan vandrade över ett hygge i Västernorrland talade han lyriskt om att ”skogen är vårt gröna guld”.

Det var ingen hejd på hur bra det var med huggna träd. ”Alla nya användningsområden för skogsprodukter innebär fantastiska möjligheter för framtiden”, sade Löfven. Och de fantastiska möjligheterna brukar handla om hur skogen som huggs skall användas för att ersätta fossila bränslen i bilar och flygplan, betongen och stålet i hus samt bomullen i kläder.

Den stora frågan när personer med Stefan Löfvens syn på skogsnäringen möts är således hur skogen skall räcka till allt. En fråga som borde bry Rebecka Le Moine, som genom sitt förslag än mer vill begränsa skogsbruket och i förlängningen dess effektivitet och avkastning. Men istället för att erkänna målkonflikterna verkar Le Moine underhålla idén att skogar inte behöver huggas.

Det finns också en övergripande motsägelse i Rebecka Le Moines resonemang. Hon konstaterar i sin debattartikel att medelhygget bland Södra skogsägarnas medlemmar bara är 2,3 hektar. Men hon drar inte den uppenbara slutsatsen av det – att det svenska skogsbruket i allmänhet och det svenska familjeskogsbruket i synnerhet är ett föredöme. Istället kritiserar hon hårt svenska skogsbrukare, som ofta i generationer har vårdat naturen.

I debattartikeln hänvisar hon till en internationell jämförelse som säger att Sverige har näst sämst naturhänsyn vid avverkningar. Men som har uppmärksammats av bland annat LRF:s naturvårdsexpert Gunnar Lindén så nämner hon inte att studien i fråga är från 2012. Att studien jämförde nio länder, eller delar av länder särskilt utvalda för att tillämpa naturhänsyn aktivt. Eller att Sveriges siffror är inaktuella.

Något annat som lyser med sin frånvaro är reflektioner kring den jämförelse av hyggesstorlekar inom Europa, som Rebecka Le Moine låtit riksdagens utredningstjänst göra. I texten konstaterar hon att reglerna är striktare i länder som Schweiz och delar av Tyskland. Men det är inte konstigt – förhållandena i Norrbottens inland och tätbefolkade schweiziska kantoner i alperna skiljer sig en hel del åt.

Miljöfrågorna är inte enkla. Det är en närmast omöjlig ekvation att staten i längden kan minska avkastningen och effektivitet i skogsbruket utan att det får ogynnsamma effekter på andra delar på miljöområdet. Det går inte att både ha skogen och hugga den.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.