Intervju Jan Scherman : En politisk korvresa

Signerat
PUBLICERAD:
Korven är folklig och politiker i vår moderna tid har dålig kontakt med sina väljare och uppdragsgivare. Därför försöker de hitta genvägar till folket, som genom att stoltsera med en varmkorv, säger Jan Scherman.
Foto: Magnus Liam Karlsson
När jag sade till vänner och bekanta att jag skriver en korvbok möttes jag av skratt. Frågan är om jag skojar. Som om korv inte kan vara något allvarligt och seriöst, säger Jan Scherman.

Hur är läget i landet? Den frågan svävar över medieprofilen Jan Schermans senaste bok, Den svenska korvresan (Norstedts 2020). I en intervju berättar han vad som mött honom över en bamse med mos.

Vad är det som är så speciellt med korv?

– Korven är så allomfattande. Den är ett stort stycke kultur. En genialisk uppfinning av människan, från då det inte fanns kylskåp för att förvara mat. Korven är miljövänlig, då den bygger på att man tar vara på så mycket som möjligt av ett djur. Men den passar även utmärkt för vegetabilier. Och den kommer att spela en större roll i samhället. Politiker vill synas med den för att kredibilitetssnylta på korven.

Hur kan politiker snylta på korven?

– Korven är folklig och politiker i vår moderna tid har dålig kontakt med sina väljare och uppdragsgivare. Därför försöker de hitta genvägar till folket, som genom att stoltsera med en varmkorv. Alliansen på sin tid fick media att bli överlycklig när man grillade korv. Socialdemokraterna vann internationella filmpriser för en valfilm där Stefan Löfven köper varmkorv i en kiosk.

I ett av dina tidigare projekt, dokumentärserien Länge leve demokratin (SVT), gjorde du en lång resa genom svensk maktelit. Har korvboken blivit en fortsättning på den resan?

– När jag sade till vänner och bekanta att jag skriver en korvbok möttes jag av skratt. Frågan är om jag skojar. Som om korv inte kan vara något allvarligt och seriöst. Och som svar på frågan; ja, man kan verkligen säga att det är en fortsättning på demokratiresan. Nu har jag gjort den med korvkioskperspektivet.

Vad är det som har mött dig runt om i landet?

– Kontraster. Det finns en bild av Sverige som styrs av de nationella medierna, som det politiska systemet bidrar till. Den bilden är långt ifrån heltäckande och domineras av nyheter om skjutningar, problem och hårdbevakningar av katastrofer, som skogsbränder. Men det är en sorglig och missvisande bild av ett land som kämpar rejält. Under resan har jag inte mött offerkoftor, utan hårt arbetande människor som kämpar i motvind.

Kan du utveckla?

– Staten centraliserar verksamheter. I exempelvis Ånge i Västernorrland finns i stort sett inget kvar av offentliga inrättningar. Däremot finns det två korvkiosker och ett näringsliv som spottar i nävarna och kör på.

Så det offentligas kris är inte näringslivets kris på många orter?

– Företag och människor runt om i landet gör mycket bra, som får allt för lite uppmärksamhet. Nyhléns Hugosons korvfabrik utanför Luleå är självförsörjande på el, slaktavfallet blir biogas och flis hämtas i den egna skogen. Korvfabriken tänkte på miljön långt innan Greta Thunberg. På Piteortens chark har de suttit ner i personalmatsalen och frågat sig hur verksamheten ska vara miljövänlig. Wiktor Olsson slakt och chark i Bräkne-Hoby har byggt upp ett fantastiskt litet slutet kretslopp. Och i Järnboås i Bergslagen gick bygden samman efter att affären försvunnit. Insikten var att om inget görs kommer bygden vara borta. Nu finns där affär, en nyrenoverad skola, en ny deltidsbrandstation och inga lediga tomter.

– Den statliga regionpolitiken har gått in i väggen. Folk tar egna initiativ i stället.

I slutet av boken beskriver du en fråga som kom att förfölja dig under resan – hur hela landet ska leva. Har du ett svar på den frågan?

– Det fina med min Sverigeberättelse är att jag inte sätter mig på någon hög häst och predikar någon lösning. Men jag pekar på positiva exempel, som Järnboås, köttfabriken i Luleå och hållbarhetsarbetet i Piteå. Det finns oräkneliga goda exempel. Jag passar mig noga för att bli pekpinne förnumstigt.

– Regionalpolitiken har blivit ett värre lapptäcke än skattepolitiken innan den gjordes om. Det har uppstått ett byråkratiskt kaos mellan regioner, regeringen och EU. Till och med Sveriges Kommuner och Regioner säger att ingen har en helhetsbild. Då borde, och det här är en hemskt missbrukad uppmaning, det tillsättas en utredning eller kommission för att se över vilka stöd som fungerar och inte fungerar för att hålla landet levande. Sedan måste staten återuppbygga sin service. Det kan ju inte vara rimligt att det är korvkiosker, bensinmackar, Kjell och company och Clas Ohlson som upprätthåller närvaron. Sedan tycker jag att det är fantastiskt att näringslivet har insett vilken möjlighet som finns. Det spelar inte någon roll om jag är i Jokkmokk, Kristianstad eller Örserum. Hatten av till Ica och Handlar'n som håller i och håller ut. Näringslivet agerar. Men staten borde ställa sig i skamvrån för att den har dragit sig undan. Politiken är handfallen, alla ägnar sig åt nöd- och stödpolitik. Ingen politisk färg är bättre än den andra.

Om vi återgår till ”Länge leve demokratin”. I dokumentären beskriver du den fråga som då förföljde dig. Det var om den trygga svenska demokratin är hotad. Hur skulle du svara på den frågan, efter korvresan?

– Jag är mer pessimistisk nu än tidigare. Resorna har gjort mig än mer bekymmersam. Partierna fortsätter att stelna i sina processer och metoder. Tjänstemän och experter bestämmer allt mer, politiker som ska fatta besluten allt mindre. (SNB)

Edvard Hollertz

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.