Spelrecension: Assassin’s Creed: Valhalla - En tjusig vikingaskröna

Spel
PUBLICERAD:

Assassin’s Creed: Valhalla är ett underhållande spektakel. Visst blir det fånigt med allt prat om ärofyllda strider och hur fantastiskt det är att komma till Valhalla när man får en yxa i plytet på slagfältet. Men har också en dumkul charm, särskilt när det hela gestaltas som en mustig vikingaskröna.

Intrigen är mest en ursäkt för att få huvudpersonen att åka över till England för att plundra, härja och bygga upp ett nytt rike. Men jag köper det, för det är ett underskönt och atmosfäriskt England att leka viking i. Norges snötäckta berg (där spelet tar sin början) är förvisso minst lika vackra de, men där kryllar det ju av jobbiga norskar som vill ha fred istället för krig. Så huvudpersonen Eivor, som heter så oavsett vilket kön du väljer, bestämmer sig för att ta med sig sin adoptivbror Sigurd och sticka västerut.

Valhalla ser fenomenalt ut på Xbox Series X, i 4K utan några vidare dippar i bilduppdateringen. Men viktigare än så är spelets små men viktiga tillägg till spelmekaniken. Vikingarna pratar mycket om att slåss, och de är bra på det. Stridssystemet är klart roligare och mer dynamiskt än i föregångarna, vilket gör det roligt att dra ut på plundringsfärder längs Englands floder. Valhalla är mer fokuserat än Odyssey, och känns inte lika utdraget – trots sin längd. Ett utmärkt tillskott till Assassin’s Creed-serien, helt enkelt. Extra plus för alla nordiska dialekter, dessutom.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.