Reformer kräver förändrad rättvisesyn

Debatt
PUBLICERAD:
Den svenska politikens och samhällsdebattens ensidiga fokus på rättvisa som jämlikhet, och att se skillnader i inkomster, förmögenhet eller liknande som orättvisa, förhindrar viktiga reformer, skriver Nils Karlson.
Foto: Erik Cronberg
Men rättvisa är inte detsamma som jämlikhet eller lika utfall oavsett egen insats. I ett öppet samhälle med demokrati och marknadsekonomi är inkomstskillnader oundvikliga och i många fall något positivt och rättvist, skriver Nils Karlson.

För att reformer som bidrar till utvecklingskraft och ett rättvisare Sverige ska bli möjliga behöver Sverige en ny rättvisesyn.

I Ratioakademiens skrift ”Rättvis ojämlikhet i det öppna samhället” förklarar vi varför ett samhälle som är inkluderande och vill undvika stora sociala klyftor bör betona lika möjligheter snarare än lika utfall, och se till att det finns rimligt lika förutsättningar till individuell utveckling och social rörlighet. Hur dessa möjligheter sedan tas tillvara genom arbete, sparande, investeringar, fortsatt utbildning och liknande är däremot individens eget ansvar.

För rättvisa som lika möjligheter har rättsstaten och utbildningssystemet avgörande betydelse. Dessvärre levererar inte politiken på dessa områden i dag. Att lag och ordning ska råda i alla delar i samhället borde vara en självklarhet. Likaså är bristerna i kvalitet, effektivitet och relevans på grund- och gymnasienivå orättfärdiga och oacceptabla.

Det behövs reformer även på andra områden. Trots höga skatter levererar politiken inte heller på flera andra viktiga områden. En orsak är en enögd tro på att mer politik, höjda skatter, fler regleringar och offentliga monopol är svaret på samhällsproblemen. En stat som försöker göra allt, klarar snart ingenting riktigt bra.

Se istället staten som ett utvecklingsprojekt. Staten behöver fokusera på att sköta sina kärnuppgifter: garantera kollektiva nyttigheter som försvar och infrastruktur, socialt skydd och grundläggande utbildning samt utveckla villkoren för frihet, trygghet och välståndsskapande. Detta görs bäst genom att i ökad utsträckning tillvarata marknader och gemenskaper. Ansvarsfördelningen mellan stat och individ, mellan offentligt och privat, behöver tydliggöras.

Den svenska politikens och samhällsdebattens ensidiga fokus på rättvisa som jämlikhet, och att se skillnader i inkomster, förmögenhet eller liknande som orättvisa, förhindrar viktiga reformer med denna inriktning.

Ett exempel är skattepolitiken där sänkta marginalskatter skulle gynna tillväxt, företagande, sysselsättning och de flesta löntagare. Här är forskningen entydig. Men ofta blockeras reformer av detta slag av ”rättviseskäl”, eftersom vissa grupper skulle gynnas mer än andra, åtminstone på kort sikt. Även borgerliga politiker som Anders Borg (M) och Elisabeth Svantesson (M) har vid flera tillfällen använt denna typ av argumentation.

Men rättvisa är inte detsamma som jämlikhet eller lika utfall oavsett egen insats. I ett öppet samhälle med demokrati och marknadsekonomi är inkomstskillnader oundvikliga och i många fall något positivt och rättvist. Ett bättre rättviseperspektiv handlar om att kompensera för dåliga förutsättningar och att lyfta grunden för alla människor, snarare än om att minska skillnader i sig.

Ska Sverige bli ett rättvisare land är det på utbildning och rättsstaten som insatser främst bör sättas in. Ett samhällskontrakt som bejakar rättvis ojämlikhet underlättar reformer som bidrar till utvecklingskraft och framtidstro, ett möjligheternas land. Det tjänar alla på.

Nils Karlson

Professor och verkställande ledamot i Ratioakademien

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.