När 68-generationens företrädare nu börjar väcks åter frågorna om demokratins relation till de totalitära ideologierna: hur kunde sympatiska människor i Sverige välja att stödja kommunismen? Och varför sågs det i Sverige länge som okej att ifrågasätta demokratin om man gjorde det från vänster?
På kort tid har två förgrundsfigurer för svensk extremvänster gått ur tiden: Jan Myrdal dog i slutet av oktober och i förra veckan meddelades att Sven Wollter avlidit med Covid-19. Den ene var en begåvad skribent och författare, den andre en genuint folkkär skådespelare. Men båda herrarna förespråkade diktatur och ursäktade folkmord.
Nja, det sista skulle åtminstone inte Sven Wollter ha gått med på. I SVT:s ”Min sanning” rättar han Anna Hedenmo då hon vill tala om kommunismens brott. Kommunismen har inte skadat någon, förklarade Wollter, bara ”brott i kommunismens namn”. Tänk om någon skulle säga ”brott i nazismens namn” eller "brott i fascismens namn”. Det skulle med rätta uppfattas som fruktansvärt provocerande. Det borde det göra också med kommunismen.
Enligt brett accepterad forskning har diktaturer och gerillarörelser som definierat sig som kommunistiska och agerat enligt olika kommunistiska doktriner haft ihjäl runt 110-miljoner människor. Siffran är ofantligt hög, vilket paradoxalt nog kanske har varit till kommunismens fördel då den debatteras i svenska salonger. Lidandet och skadan är så enorm att det inte går att greppa. Insikten blir inte enklare av merparten av allt dödandet skedde långt från Europa och de flesta offren var fattiga människor i tredje världen.
Det hade förvisso räckt med den sovjetryska och den östeuropeiska historien för att varje sunt tänkande människa skulle avfärda kommunismen. Enpartistaten, spionaget på de egna medborgarna, förtrycket av oliktänkande, arbetslägren och omskolningsanstalterna. Mönstren ser likadana ut i land efter land.
Varför förblev arbetarna i öst fattiga när det var i väst som de sades vara utsugna? Varför kunde inte socialistländerna tillåta fri åsiktsbildning eller flerpartisystem när kapitalistländerna kunde det?
Det går inte för en intellektuellt ärlig person att försvara kommunism. Ändå har vi i Sverige haft en kultur där ställningstagande för kommunismen länge inte ledde till några följdfrågor. Personer som uttryckt sitt gillande för olika socialistiska diktatorer har inte fått sin mentala hälsa ifrågasatt. Snarare har det setts som ett tecken på att personen ändå har hjärtat på rätta stället – till vänster.
Den svenska synen verkar särskilt svår att förstå för människor med personlig erfarenhet av kommunismen. Adam Cwejman skrev en indignerad ledare i Göteborgs-Posten (12/11) där han med sin polska bakgrund som utgångspunkt förklarade att han aldrig kunnat förstå varför svensk offentlighet såg igenom fingrarna med Sven Wollters antidemokratiska engagemang.
Svaret ligger nog, precis som Cwejman anar, i att Sverige aldrig upplevde ”den kommunistiska stöveln”. Personer som Wollter och Myrberg kunde torgföra sina åsikter och ändå leva som aktade medborgare i den svenska demokratin därför att vi sluppit deras meningsfränder vid makten.