En bibel för barnen?

Krönikor
PUBLICERAD:
Foto: Marcus-Gunnar Pettersson
Året är 1528. Martin Luther är ute och besöker några av de områden som numera blivit en del av den protestantiska reformrörelsen i Tyskland. Och han blir helt bestört. För folk kan i många fall inte ett skvatt om kristen tro.

Luther skrider därför till verket, och skriver 1528 några av reformationens mest banbrytande skrifter. Han skriver Lilla katekesen. Han skriver Stora katekesen. Och han skriver dessutom en tredje bok, Passional, historiens allra första barnbibel.

Luther själv kallade Passional för en ”lekmannabibel”, som var tänkt för barn ”och enkla människor”. Han skrev den eftersom han ansåg det viktigt att lära ut de bibliska berättelserna till barn, men också till vuxna som inte kunde läsa (därav ”och enkla människor”).

Pedagogisk revolution

Den bestod av 50 bibelberättelser, och samtliga var illustrerade. Även om texterna bestod av direkta citat ur Bibeln, var de skarpt beskurna. Texten placerade in berättelsen i ett sammanhang, den medföljande illustrationen fick berätta resten. Reformationen var på många sätt en pedagogisk revolution, och Luther kunde några år senare nöjt konstatera att hans betoning på undervisning fått önskad effekt: femtonåringar i de protestantiska områdena kunde nu mer om Bibeln ”än alla universitet och lärda doktorer före dem”. Jo, han hade en tendens att överdriva ibland, Luther.

Barnbiblar har således funnits i snart 500 år. De tillhör därmed en av världens allra äldsta former av barnlitteratur. Hundratals och åter hundratals olika sorters barnbiblar har kommit ut under dessa 500 år. Kommunistiska barnbiblar, feministiska barnbiblar, pekbiblar… fantasin är oändlig.

Beroende av tiden

Anledningen till att det hela tiden släpps nya är att barnbiblar är kontextuella, de är beroende av tiden och kulturen. Det gäller såväl urval av berättelser som hur man berättar som hur man illustrerar. Inte minst i länder som är påverkade av reformationen har barnbiblar ansetts viktiga. Klassikern Barnens Bibel av Anne de Vries delades till exempel ut till de flesta sexåringar i Sverige under 1970-talet, vilket ledde till en upplaga på närmare 900 000 exemplar enbart i vårt land.

Att ge vidare bibeltexter till barn är med andra ord en typiskt luthersk sysselsättning. Och för mig handlar det också om att ge vidare ett kulturarv som präglat det svenska samhället mer än någon annan bok de senaste tusen åren. Jag vill ge dagens barn en möjlighet att ta del av bibelns berättelser och därmed ge några pusselbitar till att förstå varför Sverige ser ut som det gör idag.

Bollat berättelser

Därför har jag nu själv gett mig in i det hela, tillsammans med den Arvikabaserade illustratören Marcus-Gunnar Pettersson. Under två års tid har jag och Marcus-Gunnar bollat berättelser och illustrationer mellan varandra. Drygt fyrtiotalet berättelser har det blivit, som vi nu lanserar under den smått ödmjuka titeln Barnens Bästa Bibel. Gången har varit följande: jag har börjat med att producera en karg översättning till svenska direkt från hebreiskan och grekiskan (de språk som Gamla och Nya testamentet är skrivna på).

Sedan har jag sänt den till Marcus-Gunnar och vår eminenta redaktör, Cicci. Efter det har texten bollats åtskilliga gånger mellan oss, och när Marcus-Gunnars illustrationer väl är klara har jag så satt sluttexten. Det har varit ett kreativt och spännande sätt att karva fram en bibel för barn på.

Dessutom har vi tagit med ett antal kända böner och några är våra mest älskade psalmer i boken. Och jag är nöjd med slutresultatet.

Det har helt enkelt blivit Barnens Bästa Bibel!

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.