Sven-Ingvars ställer in: "Det har varit en serie käftsmällar"

Från Löfbergs arena till en konsthall till ingenting.

För Sven-Ingvars har omställningarna varit många den senaste tiden. Med fredagens restriktioner ställs nu hela konsertserien "Visor som tystna" in.

Tolv konserter var bokade med planer för fler.

De sex medlemmarna reser sig upp från fikabordet och går mot den uppbyggda scenen på ena kortsidan i konsthallen, små ljuskronor hänger ovanför deras huvuden. Ljudteknikern Nypan drar upp reglagen på mixerbordet och kaffekoppar byts mot instrument. "Sven-Ingvars har ju klarat krisen som följde filmfiaskot 'Under ditt parasoll', så nog fan borde vi kunna rida ut den här stormen", skämtar Oscar Magnusson med ett underliggande allvar.

Bandet repar på Oscars hemmaplan i Borgvik, konsthallen Sliperiet var tänkt att stå värd för en serie konserter – den första skulle äga rum i kväll. Men i år är det gott om käppar och krokben som kastar om planerna. Ofta som nu, med kort varsel. I våras skulle bandet ha intagit en fullsatt Löfbergs arena och sedan mött publiken under en sommarturné. Undan för undan har planerna fått skalats ned, nu ställs de intima spelningarna i konsthallen också in, med förhoppningen om att i alla fall kunna fånga bandets inrepade energi på film. Ett filmteam kommer att vara på plats dagen efter NWT:s besök. Förhoppningen är att göra en konsertfilm som kan visas lagom till jul.

– Vi började planera de här konserterna i somras, vi närde en dröm om att i alla fall kunna göra någonting överhuvudtaget, säger Oscar Magnusson och möter nickande blickar.

– I takt med att restriktionerna har förändrats har upplägget tagit ny form, vi har liksom följt den snitslade banan som myndigheterna föreskrivit, fortsätter han och illustrerar omställningarna genom en slalomgest med handen.

Frustration

Trots att den levande publiken nu byts ut mot filmkameror, hänger sig gruppen åt att finjustera detaljerna i framförandet. Några udda spår ur den omfattande låtskatten plockas fram, konsertserien har fått sitt namn efter låten "Visor som tystna".

– Det finns en tanke med det, att vi valde just den titeln, förklarar Oscar.

– För nu lever vi i en verklighet där det börjar bli så – visorna, musiken börjar tystna. Det är också en passning till de som tänker att det väl inte är någon fara, ni får väl börja spela igen efter pandemin. Men det man inte förstår är att då kanske det inte finns något ställe kvar att spela på, konserthusen har blivit gym. All den expertis som finns i branschen – från ljud och ljus till instrumentfix och elektronik – den kanske är borta när allt lugnar ner sig, folk har tvingats sadla om. Finns det någon kompetens kvar alls?

Flera av medlemmarna uttrycker en frustration kring det omöjliga i att kunna planera någonting överhuvudtaget. Samtidigt finns en djup ödmjukhet inför den rådande situationen och en förståelse för nödvändigheten i restriktionerna.

– Man har alltid tvingats vara flexibel i den här branschen, det finns en vana att ducka för smällarna, menar Olle Nyberg.

"Piss för alla"

Stefan Deland tar hans resonemang vidare.

– Men nu kan man sätta stämpeln "Utrotningshotad" på musiker och de som är kopplade till scenverksamhet. Branschen är stängd tjugofyrasju. Det handlar inte om begränsade öppettider, det handlar om att allt ligger nere. Situationen är piss för alla, men butiker och restauranger får ju i alla fall hålla öppet.

– Inställningen som jag uppfattar den har ju under en längre tid varit att man inte ska gå på gig, man ska inte arrangera gig, säger gitarristen Staffan Ernestam med en stilla suck.

– De senaste dagarna har vi nog alla haft känslan i kroppen att våra konserter inte kommer att bli av. Det har känts tufft tidigare, men nu är det en känsla av rullgardin. Och den känslan gäller ju inte bara för oss, utan för hela samhället. Det har varit en serie käftsmällar

Förväntas klara sig

Bara för en vecka sedan var situationen en helt annan, då fanns inga tankar på något annat än att konserterna skulle bli av. Bandmedlemmarna pratar om en Sven-Ingvars-familj där många utöver de som syns på scenen ingår.

– I yrkets natur ingår det att vara kreativ. Vi ställs ofta inför förändringar och är anpassningsbara, fogar oss. Det där hålls ibland emot oss – vi förväntas klara oss på ett sätt som inte andra branscher väntas göra. Vi har i princip haft näringsförbud sedan mars! Jag har svårt att se någon annan bransch överhuvudtaget godta något liknande.

Oscar Magnusson pratar om att Sven-Ingvars har flera ben att stå på – under pandemin har gruppen kunnat skriva ny musik och inleda arbetet med ett nytt album.

– Men det där har ingenting med försörjningen att göra. Att släppa skivor är strösslet på sockerkakan, själva sockerkakan utgör spelningarna. Basen för hela vår verksamhet är livespelningar.

– Men tänk för ett nytt band – vi har ju ändå fördelen av att vara etablerade och ha en plattform. Tänkt dig att debutera i år – man pratar om det svenska musikundret, vad ska hända med det? Grogrunden försvinner ju.

Stefan Deland utvecklar perspektivet.

– Pandemin för med sig en rad samhällsproblem som drabbar människor på väldigt många olika plan. För alla som inte kan gå till jobbet, som förlorar rutiner, vem vet vad som väntar. Jag kände mig väldigt glad bara över att få se resten av bandet de tre, fyra gångerna vi spelat i veckan. Det har varit en förlösande känsla varje dag vi spelat. Fint för själen.

– Många jobbar hemifrån, blir permitterade. För oss är känslan att vi inte blir omhändertagna på samma sätt, säger Staffan.

– Allt stängs ner men det tas inget ansvar. Det finns stöd att söka, men det är ett så krångligt förfarande så det fungerar inte i praktiken.

Oscar igen:

– Det behövs ljus i mörkret, inte bara i höstmörkret utan i hela det här mörkret, den blöta filten, som ligger över allting och alla. Vi är mitt uppe i en pandemi med en ökad smittspridning, vi sitter inte här och är bittra, snarare uppgivna efter alla försök till lösningar.

Klas Anderhell pratar om tankarna kring hur yrket som musiker kanske skiljer sig från andra.

– Det är en sorg att inte få spela. Musicerandet sitter djupt i kroppen. Man kopplar inte bort arbetsdagen kl 17.

– Ofta arbetar vi på samma sätt som en idrottsman, fortsätter Staffan.

– Man har ett mål, en konsert eller turné, och repar för det på samma sätt som idrottsmannen tränar för en tävling. Om man nu tar bort det där målet, den där anledningen till att man gör det man gör, så blir det märkligt.

Han drar efter andan och försöker hitta något ljusare:

– Vi måste se till vad vi kan göra, inte gräva ner oss i det som är omöjligt. Vi kan spela tillsammans bara vi, vi kan skriva låtar. Det funkar inte att bara deppa.