Partiers politiska program är sällan tecken på några förestående stora förändringar av politiken. De är snarare ett sätt att slå fast vad som redan gäller. Så det finns ingen större anledning att tro att några nya stora skiften är på gång när Moderaterna nu har presenterat ett förslag till nytt idéprogram. Och den här gången är det faktiskt ett idéprogram som tar fasta på just idéer, vilket inte direkt är något som man kan anklaga det nu gällande programmet från Reinfeldtserans år 2011.
I mångt och mycket är det en sorts återgång till de gamla klassiska moderaterna. En moderat politik som var känd av alla, såväl sympatisörer som politiska motståndare. Man känner helt enkelt igen sig när man läser "Frihet och ansvar". Själva namnet känns såväl tryggt som välbekant, och levererar precis det man kan förvänta sig. De överraskningar som ändå ges är positiva sådana.
Om det var något som många av de senare partiprogram och skrifter som föregick de "Nya Moderaterna" saknade så var det ett bredare idémässigt anslag. Ofta blev det väl mycket flåshurtig framstegsliberalism. Nu ägnas ett kapitel åt liberalkonservatismen och vad den syntes mellan den frihetliga framtidsoptimismen och det konservativa värnandet om traditioner och sunda samhällsinstitutioner innebär. I programmet talar man om Moderaternas "realistiska optimism". Det är oerhört välkommet och borde främja en livaktig diskussion i partiet, och utanför.
Programmet väcker också till liv tanken om "allsidighetens samhälle" som Hans L Zetterberg lanserade i början av 1990-talet, och resonemangen om samhällets olika sfärer, som den lilla och stora världen. Detta kunde man gott ha utvecklat mer, särskilt det som handlar om civilsamhällets betydelse.
En annan brist är att det inte står något särskilt om kulturpolitiken. Är det något som svensk borgerlighet i allmänhet och kanske Moderaterna i synnerhet så är det avsaknaden av en riktig politik på kulturens område, månne av okunskap eller ointresse. Men det duger inte, särskilt inte som det är en sfär vars kommandohöjder sedan länge besatts av vänstern. Dessvärre är det också där som den förtärande identitetspolitiken, som man förvisso nämner på några ställen i idéprogrammet, har fått sitt fäste. Detta är en strid som M inte får rygga ifrån. Dess tankar sprider sig som ringar på vattnet för att successivt dominera över resten av samhället om de inte möter motstånd.
I programmet uttrycks förväntat hårda ord om kriminalitet, försvar och utanförskap i det förlorade samhällskontraktet. Borta är tankar om fri invandring. Nu är det reglerad invandring med krav på integration av de som kommer hit. Och integration skall snarare förstås som ”funktionell anpassning” som de talar om i en dithörande idéskrift. Just den biten borde stå i själva programmet.
Det samlade intrycket är dock som sagt positivt och det bådar gott för den moderata framtiden.