Intervju Hanne Kjöller: Forskning med klickjakt

Signerat | Coronaviruset
PUBLICERAD:
Man behöver rafflande resultat för att komma in i tidskrifterna. Och det som avgör vem som kommer in är vilket namn som står på studien och hur ofta artikeln kommer att bli citerad, säger Hanne Kjöller.
Foto: Fri tanke
Mer än hälften av alla publicerade resultat håller inte vid granskning. Många var dessutom överdrivna. Sedan finns det studier som görs där ingen är intresserad av svaret, säger Hanne Kjöller.

Forskningen har tjänat mänskligheten väl. Men enligt författaren Hanne Kjöller, aktuell med boken Kris i forskningsfrågan (Fri tanke 2020), slösas dessvärre en stor del av de svenska forskningspengarna bort.

Vad är problemet – krisen – i svensk forskning?

– Ett problem är hur mycket pengar staten tankar in i systemet. Och hur det beloppet bara ökar och ökar och hur ingen granskar om det leder till bättre utdelning. Det finns lika många offentligt finansierade forskare som det finns poliser. Jämför hur mycket som skrivs om poliser och hur mycket som skrivs om forskare. Det här är extremt underrapporterat. Varför tittar vi inte på vad vi får ut av det?

– Forskning har gjort så mycket gott för mänskligheten. Men hur använder forskarna sina medel? Forskningspengar finns i 16 budgetposter – det är inte lätt att få syn på hur mycket pengar som går dit.

Nu har du granskat användningen av forskningsmedlen. Vad har du hittat?

– Mer än hälften av alla publicerade resultat håller inte vid granskning. Många var dessutom överdrivna. Sedan finns det studier som görs där ingen är intresserad av svaret. Därtill handlar det om forskning som redan anses vara besvarad.

– Ett exempel är att kriminologerna fortsätter att forska på annat än det vi vill ha svar på. Vi vet fortfarande inte hur man bäst hjälper en ungdom på glid.

Men när resultaten inte håller måste man ändå forska vidare på samma fråga igen?

– Ja, så blir det. Men hur har de här studierna fått göras från början? Så det forskas både för lite och för mycket, och av fel skäl. Det är fel att Vetenskapsrådet kan dela ut pengar till forskning där myndigheten redan på upplägget kan se att studien är undermålig.

Ligger problemet hos forskarna, politikerna eller någon annan?

– Det är fel på hela kedjan, både fördelning och användandet. Det är en rubbad incitamentskultur i hela ledet. Där är också forskningstidskrifterna en del av problemet istället för en del av lösningen. Man behöver rafflande resultat för att komma in i tidskrifterna. Och det som avgör vem som kommer in är vilket namn som står på studien och hur ofta artikeln kommer att bli citerad. Det blir som en klickjakt även för dem.

Borde de som använder forskningspengarna sträva efter mer än bara kunskap?

– Grundforskning måste vara fri så långt det går. Det går inte att analysera den i termer av nytta. Den är grunden för den tillämpade forskningen.

– Men när det gäller den tillämpade forskningen tycker jag att den behöver ett större mått av nyttostyrning. Hur gör man åldersbedömningar av ensamkommande ungdomar? Hur behandlar man ADHD? Vi har rätt att förvänta oss svar på vissa frågor. Därför behöver vi ett större inslag av uppdragsforskning.

– Vi måste se att den samlade bilden av dagens forskning ger ett alldeles för dåligt utfall i förhållande till de pengar vi lägger ner på det.

Varför ska vi bry oss om vad som händer med forskningspengarna?

– Vi har ju utvecklats enormt tack vare forskningen. Därför måste vi förvänta oss mer från den.

Forskare över hela världen samarbetar för att ta fram ett coronavaccin. Kan vi lära oss något från den processen?

– Det är viktigt att forskarna samarbetar, och att inte hundra olika grupper sitter och gör samma saker. Då sparar man mycket tid på att alla inte springer in i samma återvändsgränder. Nu delar man resultaten. Nu finns en öppenhet som saknas i vanliga fall. Men det dumma är att politikerna antagligen kommer att bevilja medel till alla studier som har med coronaviruset att göra. Det låter bra att ha satsat på coronaforskning.

Är det för att Sverige ska klättra till tätposition i rankingar som forskarna får mer pengar?

– Nej, jag tror inte det. För det har inte uppmärksammats att vi har fallit i rankingarna sedan 1990-talet. Det här har pågått trots ökade anslag. Däremot har det varit politiskt oantastligt att satsa mer på forskning. Jag hade aldrig hört talas om basanslag och externfinansiering tidigare.

Spelar det någon roll vilken plats Sverige har på forskningsrankingen?

– Det finns inget sätt att mäta hur Sverige utvecklas över tid utan att titta på kvantitativa mått. Men för en enskild forskare måste man titta på kvalitet.

Kan forskarna fortfarande göra studier av hög kvalitet?

– Vissa kan absolut göra rimlig forskning. Inom till exempel fysik är forskningen högkvalitativ. Men det är slarvigare inom andra fält, till exempel genforskning. Det är ingen medveten strategi, utan beror på för dålig kunskap om metodik. Man plockar resultat som passar ens forskningsberättelse, eftersom det är viktigt för forskaren att få ett signifikant resultat.

Går det att känna igen sådana här felaktigheter i en studie som utomstående?

– Det är svårt. När det gäller kvantitativa metoder måste man kolla på hur många studien omfattar. Men det beror också på hur studien ser ut. Om det låter för bra för att vara sant är det oftast det. Forskning tar bara små myrkryp mot ny kunskap.

– Nobelpris ges ofta till gammal forskning. Men det är för att det tar så lång tid för att förstå effekten av ett genombrott som rör grundforskning. Nu gick till exempel priset i fysik till forskare som bevisat att svarta hål existerar. Jag förstår inte på vilket sätt det här är viktigt att veta, men det kanske vi gör om 20 år. (SNB)

Agnes Karnatz

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.