Christian Gabels flaskpost från barndomen blir ny musik

Den värmländske musikern och producenten Christian Gabel månar om sin musikaliska bredd och släpper nu två väsensskilda album.

Det första - "Mikrofilm"- bygger på inspelningar han gjorde under uppväxten på Hammarö.

– Som om jag som liten hade skickat flaskpost till mitt framtida jag, säger han till NWT.

Som trummis är han den musikaliska motorn i Bob hund och som producent har han gjort album med bland andra Annika Norlins Hello Saferide. Inom loppet av några veckor släpper nu Christian Gabel albumen "Mikrofilm" och "Koda", den 13 respektive 27 november. Det första tar avstamp i musik han spelade in på en enkel kassettporta under uppväxten på Hammarö. Christian Gabel har klipp och klistrat, förvrängt och modulerat ljud från sina 80-talskassetter och vävt in fragmenten i nya musikaliska sammanhang. I samband med att vi språkas skickar han en spellista med låtar som han minns från barndomen, musik som färgade hans melodier och sound. Listan rymmer grupper som Visage och Alphaville, men lejonparten av låtarna är hämtade från tv-program och filmer – som "Miami Vice", "Das Boot" och "Knight Rider".

– När jag ser tillbaka på musik och intryck som formade mig, så kommer mycket från film och tv. I efterhand har jag förstått att jag gillade många av filmerna mest på grund av musiken i dem, börjar Christian Gabel så sakteliga.

Utöver titeln i sig så blinkar flera av låtnamnen på "Mikrofilm" mot filmintresset – "Härifrån till ensidigheten", "Au Revoir les Adultes" är några exempel.

– När jag skapar musiken så ser jag mig som en filmregissör. Att göra musik är ett sätt att skapa världar.

"Största utloppet för kreativitet"

När Christian Gabel gör musik på egen hand utgår han i regel från några begränsningar. Han formar gärna projekten runt ett koncept och ger sig själv en manual, som i fallet med "Mikrofilm" där de gamla kassettinspelningarna får sätta tonen.

– Jag har svårt att dra igång något innan jag har satt upp någon form av ram, förklarar han och berättar om hans förtjusning över den franske författaren Georges Perec som bland annat skrev en bok utan att använda bokstaven E, den mest förekommande bokstaven i det franska språket.

– Tanken var att först vid en begränsning så hittar man sin konstnärliga frihet, det största utloppet för sin kreativitet. Den idén tilltalar mig. En annan anledning till att jag arbetar med koncept är att mina influenser är så många, om jag inte skulle snäva till projekten skulle det inte hålla ihop, bara bli rörigt.

Han återanknyter till filmreferensen.

– En filmregissör förväntas skapa nya, fristående världar med varje ny film. Bara för att Christopher Nolan regisserade Batman-filmer är det inte någon som förväntar sig att Batman ska dyka upp när Nolan filmar "Dunkirk" som handlar om andra världskriget. Det vore tråkigt om jag hela tiden förväntades återgå till en musikalisk identitet, även om saker jag gör på ett naturligt sätt kan ha beröringspunkter.

Flyktigt kan det upplevas som ett nästan akademiskt förhållningssätt, men Christian Gabel är noga med att låta känslorna styra arbetet.

– Jag är ingen skolad musiker, kan inte läsa noter eller tekniskt strukturera låtar enligt några regler. Allt jag gör utgår från ljudbilder och stämningar som jag tilltalas av.

Musiken på "Mikrofilm" bygger på trummaskiner och syntar. Låtarna är som ett legobygge där det monotona beatet är centralt för att skapa något suggestivt och inbjudande. Soundtracket till "Stranger Things" möter Giorgio Moroder, en inblick i ett pastellfärgat 80-tal genom tonade rutor.

"Kändes fint"

Hemmavid har Christian Gabel ett lager av samlade idéer – här finns musik på olika format, från minidisc och DAT-band till brännbara cd-skivor och mp3:or. Och så alla kassettbanden.

– Jag hamnade till slut vid kassetterna när jag sökte mig bakåt bland alla idéer. De flesta spelade jag och min syster Helene in redan när vi var barn. Det jag fastnade för när jag lyssnade var det tilltufsade ljudet. Och bruset.

Han började plocka ut trumslag, låna någon syntslinga, några ljud.

– Med ambitionen att göra ny musik utifrån de inspirationskällor jag hade då. Det blev som remixer av mig själv, remix i ordets allra vidaste mening – jag har byggt nya låtar utifrån små saker på banden.

Det måste ha varit ett sätt att återuppleva delar av din uppväxt?

– Jo. Det slog mig att idag sitter jag och jobbar med det som jag drömde om att få jobba med som liten. Att höra musiken igen kändes ensamt på något sätt, jag satt ofta själv och spelade in den där musiken, utan att det fanns någon mottagare. Det var som om jag som liten hade skickat flaskpost till mitt framtida jag. Det kändes fint att kunna ta emot de där idéerna nu och realisera dem.

Han utvecklar:

– När jag tänker på mig själv som barn har jag inga klara minnen av vem jag var. Mer än drömmen om att syssla med musik och att jag kunde drömma mig bort genom tv och filmer. Jag minns när jag kom ut från biomörkret en gång – jag hade varit på Mars med Arnold Schwarzenegger – och klev fram till korvkiosken utanför och ett gäng raggare drog förbi.

Han avbryter sig för ett skratt.

– Det var en känsla av att världen man levde i var så tråkig! Man fick drömma sig bort och musiken blev vid sidan av filmen ett sätt att göra det.

På de gamla kassetterna har han även hittat röster av föräldrar och farföräldrar.

– Det var länge sedan farmor dog men när jag hör henne på bandet låter hon så mycket yngre än jag mindes henne. Jag hör min mamma prata också, på bandet är hon i samma ålder som jag är nu. Det väcker en massa tankar kring hur livet ser ut i dag och hur det såg ut då. Tankar jag har fått tack vare det här projektet, de där kassetterna hade bara legat och samlat damm annars.

Duran Duran och Howard Jones

Under uppväxten var maskinparken tämligen begränsad, men med åren har Christian Gabel samlat på sig en mängd olika analoga syntar. Han nämner Rolands Jupiter 8 som en klassiker, en favorit.

– Det var den totala syntdrömmen när jag var liten, en sådan hade Nick Rhodes i Duran Duran och Howard Jones. Jag köpte en för några år sedan och det är den jag ofta brukar gå till i studion.

Han beskriver instrumentet som väldigt organiskt.

– Den är finlemmad i ljudet. I stunder nästan som ett akustiskt instrument när det gäller att kunna smälta in i en ljudbild. Ett bra verktyg som det är enkelt att kanalisera känslor och idéer med.

Om "Mikrofilm" är kassettarkeologi beskriver han det andra albumet han släpper i höst – "Koda" – som mer ambient. Det är en uppsamlande skiva där han tagit med låtar ur olika fristående projekt.

– Det är bland annat musik som är gjord till pjäser och konstinstallationer. På "Koda" jobbar jag mer med röster än på "Mikrofilm". Frida Hyvönen och en kyrkokör medverkar bland annat.

Trots att materialet verkar spreta tycker han att "Koda" låter mer sammanhållen än "Mikrofilm". Båda släpps på hans nystartade bolag Gabel Elektronik.

– Anledningen till att jag släpper två samtidigt är att jag vill signalera bredd. Jag gör inte bara 80-tals inspirerad syntmusik. Det känns viktigt att understryka det. Jag är dålig på att bara göra en sak. Dålig på att vara enhetlig och konsekvent.