"Jag såg bara ett ödelagt ekosystem"

Insändare
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Insändarskribenten har synpunkter på Stora Ensos insändare gällande avverkningar i Sunnemo. Obs, bilden är inte från Sunnemo.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Replik på Stora Ensos svar om Lidsbron.

Jag måste erkänna att jag väldigt paff när jag läste Stora Ensos svar som gällde avverkningar i Sunnemo.

Jag frågade mig om min syn hade försämrats så mycket att jag borde göra en synundersökning.

Eller kunde det vara så att bolagets representanter sitter och blundar.

Deras bild av bolagets verksamhet var så skönmålad att man häpnar.

De hävdar att de tar hänsyn till naturvärden och biologisk mångfald.

Mina ögon ser något helt annat: öknar fyllda av sten och ris med talrika spår efter skogsmaskiner och markberedare.

I de intilliggande virkesåkrarna växer bara ett slags träd, tall eller gran, på en undervegetation av karg växtlighet. Mina ögon ser ingen mångfald i detta.

Bolagets skribenter hävdar att det tas hänsyn till stigar , ruiner och kulturhistoriska värden.

Något sådant ser inte mina ögon. Jag träffar folk i byn som vägrar att gå till sina barndoms skogar för dom finns inte längre; stigarna är bortrakade och svampställena förödda. De känner stor sorg över detta.

Men mänskliga hänsyn är inget som bolaget prioriterar.

Själv har jag många gånger letat efter torpgrunder och annan gammal kultur bland stubbar, krossade stenblock och ris.

Bolaget påstår att man lagrar koldioxid och levererar klimatsmarta produkter genom sitt bruk av skogen. Hur man nu kan lagra koldioxid i stenöknar och i enahanda virkesåkrar är svårt för mig att begripa.

Enligt forskare tar det cirka 20 år innan ett träd binder tillräckligt med koldioxid och att det bästa resultatet nås av träd som får leva länge. Idag blir inte träden gamla. De huggs ned efter 40-80 år.

Skogen har blivit en pappersmasseresurs. Och ”klimatsmarta” produkter, som kartonger, blöjor och pappersservetter, blir kortlivade produkter som kastas bort och till och med eldas upp.

På söndagen var jag ute och gick i hyggeslandet i det sköna höstvädret.

Mina ögon upptäckte under en timmes tid inte ett enda livstecken. Inga fåglar, inga djur. Ingen mångfald.

Mina ögon såg bara ett ödelagt ekosystem.

Sven-Erik Karlsson

Gustavsfors

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.