Det må finnas en bakomliggande välvilja, men utan självinsikt är risken att välviljan urartar i ett maktövertagande som hämmar utveckling, skriver Hannah Stutzinsky.
Sverige investerar ovanligt stora summor i bistånd i jämförelse med omvärlden. Trots de goda intentionerna är stödet ofta missriktat. Bistånd är, oavsett intention, en makthandling. Att ge finansiering genom bistånd är att undergräva mottagarlandets självständighet. Det må finnas en bakomliggande välvilja, men utan självinsikt är risken att välviljan urartar i ett maktövertagande som hämmar utveckling.
Sveriges biståndsstrategi genomsyras till fullo av Agenda 2030 och de Globala målen. Det motiverar de enorma summorna som Sverige pumpar in i FN för att biståndsbudgeten blivit allt för stor för Sidas egna kapacitet.
År 2019 gav Sverige 684,1 miljoner amerikanska dollar i multilateralt stöd till FN, vilket är mer än fyra gånger så mycket som Frankrike gav samma år. Sverige är den sjätte största finansiären till FN-systemet och bidrar till ett stort antal FN-organ. Av den totala svenska biståndsbudgeten går 32 procent till kärnstöd, vilket är helt ovillkorat.
Så skriver du en debattartikelI en granskning från Riksrevisionen (Rir 214:24) framgår det tydligt att kärnstödet omöjliggör spårning av skattemedel och därmed också både resultatuppföljning och ansvarsutkrävande. Framför allt blir bristen på resultatuppföljning tydlig när nya beslut om kärnstöd ska fattas eftersom utfallet av tidigare satsningar inte kan ligga till grund för bedömningar, då dessa inte går att utläsa i tillräckligt hög grad.
Inom FN-systemet finns många olika organ med många olika utfall samt brist på utfall. Onekligen genomförs mycket väl grundade humana insatser. Emellertid måste skattepengar alltid kunna spåras till ett visst utfall för att vara säker på vad man bidrog till och inte. Framförallt måste ett ansvarsutkrävande vara möjligt vid brist på utfall.
På flera sätt har millenniemålen och de globala målen hämmat mottagarländernas egen utveckling. Då biståndsgivare ger pengar till statliga insatser som ska minska fattigdomen, men som i samma veva bidrar till korruption som förstärker bristen på äganderätt. Globala mål är just globala och blir mycket svåra att omsätta på lokal nivå.
FN har flera gånger visat sig inte vara lämplig för utvecklingsinsatser. Kärnstödet bör därför helt slopas. Det har funnits en övertro på att de globala målen ska vara en världsomfattande lösning, men satsningar inom äganderätt och sysselsättning nedprioriteras felaktigt.
Hannah Stutzinsky
Ordförande, Moderata Studenter Göteborg och författare till rapporten ”När välviljan urartar”