Vart tog jämlikheten vägen?

Men det är politiskt omöjligt att åstadkomma genomgripande förändringar så länge som det är borgerligt konservativa och nyliberala krafter som tillåts styra agendan, skriver Agne Sandberg.

Före valet 2018 tillsatte regeringen en kommission som skulle ge förslag på hur klyftorna i samhället ska minskas. För någon månad sedan lade den fram sin rapport. Men den har i stort sett mötts av tystnad.

”Klyftor mellan rika och fattiga, mellan män och kvinnor, mellan stad och land, sliter sönder och skapar misstroende. Kampen mot de växande klyftorna är en av regeringens viktigaste uppgifter”, sa finansministern Magdalena Andersson (S) när kommissionens arbete påbörjades.

Kommissionens rapport ”En gemensam angelägenhet” är på över tusen sidor. Ett gediget underlag som under Per Molanders ordförandeskap bl a mynnade ut i förslag rörande bostadspolitik, trygghetssystemen, överskuldsättningsproblematiken, jämställdhet, utbildning, regionala obalanser och integration.

Om detta politiskt adresserade åtgärdspaket har vi knappt sett någonting i medias rapportering eller på debattsidor. Och från en regering som är i händerna på nyliberalerna i Centern och Liberalerna, råder en besvärande tystnad. Där är man istället fullt upptagen med att trixa med anställningstryggheten, vilket knappast är ägnat att överbrygga klyftorna i samhället.

Jämlikhetsfrågan har dränkts – och därmed också tystats ned – till förmån för alarmistiska tonlägen då det gäller kriminalitet och skjutningar kopplat till invandrade klaner, det polariserade valet i USA och, förstås, coronakrisen.

Samtidigt inser alla och envar – eller borde inse – att bristande jämlikhet i samhället är en problematik som i hög grad bäddat för sakernas tillstånd. Och utan jämlikhetsperspektiv kan vare sig corona- eller klimatkris lösas på ett hållbart sätt. Men det är politiskt omöjligt att åstadkomma genomgripande förändringar så länge som det är borgerligt konservativa och nyliberala krafter som tillåts styra agendan.

Ytterligare en aspekt av detta togs upp av kommissionens ordförande i ett debattinlägg i Dagens Nyheter 28/10. Han pekar på att svensk närings- och skattepolitik under lång tid har förändrats med hänvisning till småföretagens behov. I januariöverenskommelsen talas om växande företag som en särskild kategori värd stöd. Men de subventioner som har införts gäller alla företag, oavsett om de växer eller inte, och lider därför av höga dödviktskostnader. Molander visar dessutom att föreställningen om den ensamma företagaren som startar i ett garage och bygger upp ett transnationellt företag är mer myt än verklighet. Få av de små växer – många kommer och går.

Den företagsstimulerande politiken har också öppnat upp för brottslighet i form av penningtvätt, bidragsbrott, punktskattebrott och momsbedrägerier. Den oreglerade arbetskraftsinvandringen har öppnat för multikriminell verksamhet – exploatering av arbetskraft, skattebrott och arbetsmiljöbrott. Bidragande orsaker är borttagen revisionsplikt för mindre företag, sänkta krav på aktiekapital och en allmänt strikt upprätthållen kommersiell sekretess och de successivt sänkta kraven på aktiekapital.

Tidskriften Forbes rankade 2017 Sverige som världens mest företagsvänliga land. Världsbanken och World Economic Forum drar liknande slutsatser. Så varför placera ännu gynnsammare villkor för företagande högt på den politiska agendan?

Molander understryker att de små företagen har begränsad betydelse för tillväxten och avslutar med: ”Att man ändå driver politik med dessa argument torde hänga samman med att förled som ”små” och ”familj” väcker sympati hos läsare och åhörare och därför strategiskt möjliggör en politik som ytterst har andra syften”.

Det är bara att instämma.

Agne Sandberg